Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Epidemi. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
HUGO OBERG.
man har sett bakterieprofvet, tillade han
distraheradt.
— Då får väl Birgit det också? tog
den unga frun upp igen litet på sidan
om sammanhanget.
— Det skulle kunna hända det,
svarade doktorn lugnt och vek ihop
anmälningssedeln. — Det får vi vara beredda
på, fru Vibeck. Man kan gå länge med
bacillerna i halsen, innan det bryter ut.
Men nu för tiden har vi ju serum, så
det är inte så farligt.
Han steg upp och räckte henne
anmälningssedeln.
— Seså, var inte ängslig nu, det tar
i värsta fall bära en månad eller så, sade
han uppmuntrande. — Ta nu en droska
nere på torget, så ska jag genast
telefonera hem till kamrern. Är han
hemma ännu?
— Ja, det är han nog, svarade hon
tröstlöst. — Vi brukar äta middag vid
den här tiden. Och för resten är det
alltid någon inne hos Birgit.
— Ja, fru Vibeck, tag nu saken lugnt,
sade han litet afskedande och gick ett par
steg som för att följa henne till dörren.
Hon hade velat vänta och afvakta
resultatet af telefonmeddelandet, men
märkte, att doktorn såg jäktad och trött ut.
Väntrummet var ju fullsatt, och troligen
hade han många sjukbesök att göra efter
middagen. Med ett plötsligt beslut att
försöka visa sig obekymrad, fast hela
hennes inre darrade af oro, tog hon utan
vidare afsked och gick. Den lilla
omständigheten att doktorn inte tog henne i
handen som vanligt eggade på ett
särskildt obehagligt sätt upp hennes
feberheta fantasi. Difteri! Hon hade difteri!
Hon var smittad och måste isoleras! Och
tänk om Birgit också? . . .
Med sviktande knän och febersvetten
sipprande öfver hela kroppen gick hon
trappan ned och kom ut på trottoaren.
På andra sidan torget stod en rad droskor,
hon skyndade dit. Det svartnade för
ögonen af trötthet.
— Hvart ska lilla fröken åka då?
frågade kusken, då hon satte sig tillrätta
på vagnsdynorna i en taxameter, som
till all lycka hade gummihjul.
— Till epidemisjukhuset! svarade hon
kort. Kusken såg tveksam ut. — Dit
får vi inte köra .. . ska det bli att stanna
där eller —
— Neej då, jag ska bära dit ända
ett tag. Hon förstod nog att det inte var
bra, om hon satt och smittade ner droskan,
men hon försökte hypnotisera sig till att
tro, att doktorn tagit miste. Och för resten
så hade han ju själf rådt henne att ta
droska, så att — nå, det var kanske i
distraktionen.
— Jaså, nåja! muttrade kusken. —
Se vi får egentligen inte köra dit med
sana som är nersmittade, men om fröken
bära ska dit på besök så...
Han bockade den röda flaggan på
taxametern och satte hästen i gång. . .
Det var ett ohyggligt oktoberväder.
I flera dagar hade det regnat, och nu,
när det höll upp litet på eftermiddagen,
blåste sönderrifna moln som smutsiga
trasor in öfver staden. Då droskan kom
ut på makadamvägarna österut, stänkte
det brun ätja högt om vagnshjulen, men
den unga frun gaf inte akt på det, där
hon satt och stirrade med hopkrympta
feberpupiller och svetten silande i de
bultande tinningarna.
Hon försökte tänka lugnt, men det
ville inte gå, allt var som ett grått kaos
utom och inom henne. Det pollrade som
iskallt vatten inne i ryggen, hufvudet
brände, och i halsen hade det börjat värka
en smula. Hon var mycket sjuk och
orkade ingenting, fördes bort viljelöst i
denna guppande droska som till ett
fängelse. Ibland såg hon Birgits lilla ansikte
för sig, ibland mannens. Ibland också
en annan mans . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
