Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ellen Keys sista böcker och strider. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN KEYS SISTA BOCKER OCH STRIDER. 523
hållanden och allas rätt till högsta
möjliga utveckling bildar en vida bättre
grundval för människosjälens absoluta och
genomsnittliga växt.
Ur samma den sköna mångfaldens
princip hämtar hon sitt försvar för de
öfverpersonliga individualiteterna, folken
och könen. Om kvinnokönets
egendomlighet försvann eller något kulturfolks
säregna lif slukades af ett annat, vore
förlusten äfven för de andra oersättlig.
Men då delarna skola underordnas det
hela, häfdar hon allmänna ideal
gentemot de särskilda, mänsklighetens
gentemot kvinnans och nationens — kanske
något för litet mot det förra, något för
mycket mot det senare.
Hon kallar på skämt sig själf för
individualismens djäfvulsadvokat. Man
känner också, när man läser kapitlet om
»själf härlighetens samkänsla» (hvaraf
själfhärligheten fått en upprörande stor
brorslott på samkänslans bekostnad),
en viss farhåga i anden för den här af
själfhärliga kvinnor, som nu skall häfda
sin själfulla person med missprydande
toaletter, slangord och hypermanlig
själfvisk-het. Men Ellen Key värjer sig uttryckligen
för att ta dylika på sitt ansvar. Hon
har tvärtom några betagande ord om
äldre kvinnors själfförgätna mjukhet, som
hon lägger sina unga valkyrior på
hjärtat. Rätt att individualisera plikten ha,
säger hon, endast individer. Så
tillerkänner hon icke barnen, det ständigt
återkommande föremålet för hennes
ömhet, någon som helst rätt att
tyrannisera äldre personer, liksom ej heller att
tvinga omaka föräldrar kvar i ett
utpinande äktenskap. Äfven bland de
vuxna torde den procent hon ger namnet
individer ej vara så öfverväldigande —
åtminstone bland dem som hon icke
känner.
En verklig individ tillerkänner hon
rätten att ha ett personligt fel, men en-
dast under förutsättning antingen att det
nödvändigt följer af en högre dygd eller
att det omöjligen kan arbetas bort; och
hon framhåller, att en bortarbetning
lyckas vida oftare än man tror. Rätten
att vara sig själf innefattar dock först
och främst rätten att hvila sin själ från
alla de »allmänna intressen», som i vår
tid rent mördande tränga sig på den
som duger någonting till. Hon vill
tillerkänna den, som kan vara eller göra
något helt, rätten att förverkliga det.
Om likväl hennes
individualism-förkunnelse går för långt, beror det på
hennes författarlynnes enda verkliga
frestelse: att häfda känslan på förståndets
bekostnad. Känslan är ju eller anses
som det mer individuella, tanken som
det abstrakta-allmänna. Hon inser ej
behofvet af förståndsregler för vårt
handlande. I anslutning till en kritik af
Kant — en uppgift som hon
näppeligen är vuxen — häfdar hon, att
pliktnormerna måste bli lika många som det
finns individer. Det är på sitt sätt sant.
Ej blott hvarje person, äfven hvarje
handling innesluter något, som absolut
skiljer den från alla andra, och detta kan
ej pliktläran förbise. Men en mänsklig
individ är äfven en artvarelse, det vet
Ellen Key mycket väl, hon framhåller ju
att äfven den mest utvecklade
personlighet har mycket gemensamt med andra
och, så långt gemensamheten räcker,
tydligen är underkastad allmänna lagar.
Hans individualitet, det som ingen
annan kan lagstifta för, är det som finns hos
honom men hos ingen annan. Men Ellen
Key har ej framhäft, att detta som
skiljer innebär icke blott ett pius utan
äfven ett minus i förhållande till andra.
Då bristerna i utvecklingens intresse väl
böra inskränkas, behöfvas alltså allmänna
ideal, affattade i allmängiltiga regler.
Dock icke undantagslöst allmängiltiga.
Valet behöfver ingalunda stå mellan en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
