Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ellen Keys sista böcker och strider. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522 ERIK HEDÉN.
Med full rätt, då hennes känsla är ärlig
och då det för oss är af stor vikt att
veta, hur stor glädje en dylik tro
öfverhufvud kan förläna. Men hon bekänner
ock, att den lifstroende ofta måste stå
stum inför en sörjande som söker tröst.
Det är icke tröst människan behöfver
bäst utan mod, säger hon grant. Ja,
men detta kan ock vändas mot ett
öfver-drifvet lofprisande af den nya tron. Man
måste ärligt bereda människorna på att
den ej kan skänka dem mycket af det
som i den gamla fyllde dem med lycka.
Den eviga religiösa frågan, inför
hvilken äfven lifstron måste stå profvet, är
denna: Har lifvet värde? Ellen Key
svarar följdriktigt från sin ståndpunkt: Känn,
om du önskar lefva lifvet — då har det
värde! Troligen är också denna
bevisning den i hvarje {2^. faktiskt afgörande.
Men för tanken räcker den ej. leke ens
tron på en evig utveckling* gör det.
Denna ändlösa ändring, eviga
ofullkomlighet tillfredsställer lika litet vårt begrepp
om salighet som de gammalkristnas
hand-lingslösa, alltid sig lika himmel gjorde
det. Ellen Key är icke okänslig härför.
Hon söker tillfredsställa det
evighets-behof hos själen, som alla högre
religioner velat stilla, med hänvisningen att
det i egentlig mening ej finns något före
eller efter; att vi äro delar i ett helt
som är evigt, ja att delen är ett med
det hela och alltså evigt som det.
Stället** är utomordentligt vackert; men icke
heller detta är nog. Den tillvaro, i
hvilken vi ingå, måste ock vara högre än
den, som mätes med våra högsta begrepp
— något som Ellen Key kanske
förutsatt som själfklart. Däri ligger dock
äfven, att den är höjd öfver all växling.
Men då lif i vanligt begrepp och, så vidt
jag kan se, också hos henne innebär
växling, blir tron på lifvet ej vår högsta tro.
* Lifslinjer II, 212.
** Lifslinjer II, sid. 490.
Namnet lifstro passar godt på vår
författarinnas åskådning, då tanken på
lef-vandet fyller henne själf med salighet.
Men vi böra ej tillåta några af henne
påverkade ungdomar att hänga denna
känslofulla skylt på hela den
tankebyggnad, hvilken nu reser sig från
utvecklingslärans grundval.
Enligt den idealistiska kritiken är
lyckoförkunnelsen Ellen Keys ena
grundsynd. Den andra är hennes individualism.
Hennes partitagande för denna är
ytterst en känslosak. Hon vill ha frihet
att vara sig själf och ville helst unna
andra samma frihet. Men den står ock
i mycket god samklang med hennes
utvecklingsteoretiska åskådning.
Utvecklingens skapelser äro ju allt igenom
individuella, det hela blir skönt genom •
delarnas oändliga mångfald. Den
mänskliga individualiteten är ej artskild från
naturföremålens. Människans »jag» är
något så växlande, att man med en viss
.rätt kan tala om flera »jag» på olika tider
hos samma person. Det finns därför
ingen evig individualitet — tvärtom
sammanflyter allt lif i grunden.
Den personliga friheten kan endast
försvaras med dess värde för det hela.
Hvar och en har rätt till sin egen
åsikt men ej att påtvinga andra den;
hvar och en må söka sin egen rätt men
ej kränka andras; att tillse detta är —
så länge något tvång behöfs — en
uppgift för staten och andra mänskliga
sammanslutningar. Först och främst måste
man skydda de stora individernas frihet
och rätt till egen utveckling. Men mot
Nietzsche häfdar hon som deras uppgift
ej att förtrycka men att leda de mindre.
Hon inser dessutom mycket väl, att ej
den nuvarande öfverklassen får göras till
enda grundämnet för öfvermänniskans
skapelse, att tvärtom lyckligare samhällsför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
