Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Två dikter. Af Torsten Fogelqvist - Benedict Spinoza - Du gick den gången — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CWJ cwP cWi cWi CM1 CW> cwi cWi cwP cWi cWi cwT> cwP ^wP
TVÅ DIKTER.
Af TORSTEN FOGELQVIST.
BENEDICT SPINOZA.
Jag längtar ofta till din stilla kammar
från alla skrytande och gälla ord.
Du har den själens ro, hvars blomma
stammar
ur lidandets och ödmjukhetens jord, —
det lidande, som rymd omkring sig föder,
den ödmjukhet, som blir till allförakt
och som, när lusten åldras och förblöder,
blott vidgar blickens härlighet och makt.
O höga lycka att som du förnimma
den bröstets andning, hvilken hafver
allt:
poetens hymn och eldens röda strimma,
hvart gräs, hvar skönböjd
människogestalt, —
att smälta samman dygd och grått elände,
den tid, som födes, och den tid, som dör,
i en försoning utan gräns och ände
som stråkarna i en osynlig kör!
Din gud är hafvets gryningstunga hvila,
en morgonvidd, som inga moln bebo,
och mänskoöden blott som kårar ila
i denna gyllene och djupa ro;
och seklerna och hjältedåden brista
på ytans guld som tomma bubbelskal, —
all kärleks vagga och all kärleks kista
och söfvaren af alla hatets kval!
Jag ville dö i denna värld, som hvilar,
en våg bland vågor och ett sus bland sus,
kristallen lik, som kysk, orörlig silar
med samma saktmod sol- och månhvarfs
ljus.
DU GICK DEN GÅNGEN––––—
Du gick, — — —■ jag hörde dina steg
förklinga,
af döda gators ekon fångna fått,
så mäjsladt klart som blott en stilla natt,
då ro och rymder sinnena bevinga.
Det låg en klocksång gömd i hvarje fjät,
som om du afsked sagt för sista gången.
Jag ville ropa dig, — men hjärtat grät,
och munnen teg, och ekot sänkte sången.
Och morgonstrimmans grymma
gryningsljus,
som blottar lifvet och gör själen naken,
jag såg beströmma gårdarna och taken
och sippra sönder mina drömmars hus.
Hvar gnista tanke, hvarje droppe blod
jag velat skänka dig, förr’n stegen flydde,
men allt förrann i en förgänglig flod
af tomma smekningar och ord, som brydde.
Och tusen sammangjutna ögonblick
ej kunnat ordens grå forstening lossa,
ty du skall alltid gå, som då du gick
i morgonrymdens gryningsgula frossa.
Ur afskedstimmars bristande farväl
all kärlek växer till oändlig plåga,
när gifmildhetens genomglänsta låga
blott fräter in sig i ens egen själ.
Du gick den gången, — — — — och
jag hör ibland
som steg i drömmen,–––-spritter upp
— — och ropar,
men ute blott septembervinden sopar
de torra lofven öfver gårdens sand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
