Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Oscar Levertin. 1862—1906. Några minnesord af John Kruse. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530
JOHN KRUSE.
gyllene och blodröda löfmassor, men på
kvällen kom nordanvinden med
nattfrosten i spåren.
En sol- och eldsjäl är borta, ett
stort och brinnande hjärta, en klar och
djup, oaflåtligt arbetande och ovanligt
omfattande intelligens! Det var i
närvarande stund en af de svåraste förluster
vår svenska kultur kunde lida. En
lefvande kraft, som bröts midt i sin rikaste
blomstring! Om han gifvit oss mycket,
gaf han oss hopp att vänta nya rika
gåfvor.
Den längtan, som de gamla sagorna
om Orpheus och Eurydike, om Alceste
och Admetos så gripande skildra,
längtan att från dödsriket återkalla en älskad
och oersättlig, hur måste den ej i de
första svåra stunderna genombäfva alla
Oscar Levertins narastående och vänner!
Hur var det möjligt att vi skulle mista
honom så hastigt och därtill genom en
olycklig slumps medverkan! Har döden
någonsin synts mera grym och orimlig
i sin framfart?
Men lifvet går sin vanda gång —
och vi måste söka vänja oss vid tanken,
att ett af våra egendomligaste och mest
fängslande snillen är borta. Denna tanke
är bitter och tung. Men låtom oss försöka
taga oss samman och med tacksamhetens
strålkastare belysa Oscar Levertins minne
och så få någon klarhet öfver hvilka
goda gåfvor som denna rika ande gifvit
vårt land! Vi ha mycket, oändligt mycket
att tacka honom för, och vi kunna med
skäl glädjas öfver hans verk och vara
stolta öfver att äga det ibland oss.
Jag blef en gång rätt öfverraskad, då
en ung dam förklarade för mig, att hvarje
gång hon såg Oscar Levertin, måste hon
tänka på »sorgens fale» i hans sköna
nyårsvisa:
Men vid pilens nakna stam
som en svart och spöklik ham
sorgens fale dröjer.
Blicken stel mot rymden går,
hufvut med dess dunkla hår
han mot marken böjer.
När jag tänker närmare efter, tyckes
det mig dock, som låg det verkligen
någonting i hennes ord. Hon hade med
sin fina kvinnliga instinkt sett, att
Levertin i djupet af sitt hjärta alltid gömde
en melankolisk och förströdd drömmare,
hur lifligt och förstående hans stora
lysande svartbruna ögon spelade mot
andra, hur vänligt munnen log.
I fjol sommar fick jag genom
Lever-tins egen mun på sätt och vis
bekräftelse på denna karaktäristiks riktighet.
Jag träffade honom händelsevis i Berlin
och kom då att berätta, att jag på vägen
mellan London och Paris haft ressällskap
med en mycket intelligent fransk judinna
och hennes lille förtjusande pojke, som
var ett i intellektuellt afseende ovanligt
vaket barn och hade läst Heine, som
han t. o. m. en gång citerade med litet
brådmogen men ända barnsligt frisk och
lustig grace, och jag tillade att så
ungefär tänkte jag mig Oscar Levertin i unga
dar. »y#, men jag var alltid
melankoliska, svarade han.
Svårmod och ett brinnande hjärtas
starka patos äro i själfva verket hans
mörka sångmös alldeles särskilda
kännetecken under hela hans lif. I novellen
»Lifvets tiender», som han gaf ut 1891
och som han i sitt sista bref till mig
blott några dagar före sin död kallar
»det första arbete som jag nu känns vid»,
låter han hjälten Otto ImhofT — denne
drömmare och poet, som har så mycket
af Oscar Levertins eget kött och blod
och hvilken, som hade författaren i
tungsint clairvoyance anat sitt eget öde,
dör ung af en ren olyckshändelse — en
gång stå pä Lejonbacken och vid
betraktandet af det festglänsande Stock-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
