Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Oscar Levertin. 1862—1906. Några minnesord af John Kruse. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTIN.
531
oscar levertin, oljemålning af carl Larsson (1906). Tillhör bokförläggaren
K. O. Bonnier.
holm »få klart för sig icke blott orsaken
till det svårmod han erfor denna afton
men äfven det ohjälpligt tröstlösa i hela
sitt öde. Han var en drömmare och
fantast i en nykter tid och midt ibland
nyktra människor. Därför skulle hans
lif också blifva en enda ofruktbar
själf-förbränning, ty allt som för de andra
var litet harm och litet axelryckning,
något som kunde skrattas bort och
glömmas, det var för honom aldrig lyktande
grubbel och smärta, något religiöst
sammanvuxet med hans varelses alla fibrer».
Hur se ej alla vi, som kände Oscar
Levertins djupa och lidelsefulla natur, honom
framför oss i detta själfporträtt tecknadt
med en så säker hand, ehuru ännu med
den jäsande ungdomens själfförringande
och öfverdrifter, ty fantasten var en
diktare, och Levertins själfförbränning var
minst af allt »ofruktbar».
Är man så danad af naturen till
passionerad romantiker med sitt inres
strängaspel stämdt i moll och därtill har
diktarens gåfva att intensivt älska och på
sitt eget sätt spegla lifvet och den egna
känslovärlden, måste man framförallt bli
en kärlekens och dödens sångare. Det
är också hvad Levertin blef som skald.
Med hvilken klarhet har han ej själf sett
också detta i sin märkliga
ungdomsnovell! Han låter Otto Imhoff förklara, att
om han skulle bli skald, skulle han hålla
sig till hvad vännen-nervläkaren kallat
»privatsentimentalitet» eller rättare,
tilllägger Imhoff, »hvart människolifs två
stora knutpunkter skulle jag skrifva om
och aldrig tröttna att skildra, kärleken
och döden . . . Genien med den lyfta och
genien med den sänkta facklan . . . hvad
kan dikten utom dem bjuda på annat än
grå prosa?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
