Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pierre Corneille. Några konturer med anledning af 300 års jubileet. Af Kerstin Hård af Segerstad. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542
KERSTIN HÅRD AF SEGERSTAD.
väckande — en glimt in i den förnäma
världens hvardagslif —, huru uppköpen
ske i la Galerie, huru bonader uppsättas
i festsalen, huru det samtalas om det
dåliga väglaget — för hvilket Paris var
kändt —, eller en viss parfumeurs
förträffliga eau d’Ange.
»La Veuve» tyckes särskildt slagit
an på samtida författare, att döma af
de talrika dikter som hälsade dess
framträdande, och bland nutida kännare sätter
Lemaitre t. ex. den främst. Obestridligt
är också intrigen roande och den fagra
enkans rättrådige beundrare tilltalande,
men »La Suivante» är dock mer enhetlig,
mer originell. En enda person uppbär
här intrigen, sällskapsdamen af familj
som med sitt efterhängsna prat hindrar
sin härskarinnas beundrare, dem hon
gärna för egen del vill behålla, att träffa
henne; detta gifver en försmak af större
karaktärskomedier och öfvergår såväl
de föregående som de efterföljande
cor-neilleska komedierna — »Le Menteur»
inbegripen.
Det finnes i en af Corneilles
komedier tvänne versrader, som måhända och
troligen kunna tillämpas på honom själf
i ett visst utvecklingsögonblick, dessa
Alidors ord i »La Place Royale».
Je cesse d’espérer, et commence de vivre;
Je vis dorénavant, puisque je vis a moi.
De borde kunna passa in på
Corneille, då denne vänder sig från
verklighetens »mignardises», som han dittills
skildrat, och går in i sig själf, finner sig
själf och fantasiens oändliga rike.
Ty utom snillets outgrundliga
nödvändighet, tvingade honom sannolikt yttre
omständigheter inåt. En främling var han
ju bland Paris’ beau monde, denne store
man, som kunde tagas för en handlande
från Rouen, och det vill synas, som om
under dessa hans ungdomsår en stor
kärleksillusion krossats.
I den kända dikten »Excuse a Ariste»
häntyder Corneille på en dylik händelse,
och det förefaller, som borde man,
liksom M. Gerothwohl nyligen, taga denna
bekännelse på allvar, hvem än sedan
Phylis varit. Och måhända klingar något
af: denna känsla, flyttad till fantasiens
högre plan, hos Rodrigue och Chiméne
i »Le Cid», om ock den spanska
förebilden varit inspirerande.
Det är ett fulltonigt anslag i detta
ungdomliga mästerverk, hvars glöd
stundom bryter ut i lyriska strofer, och
fullblodiga äro de förgrundspersoner som
här framträda, utrustade med stark känsla,
förståndsklarhet, vilja. Men viljan
dominerar, och Corneille har här funnit sin
väg; viljemänniskan, hvars konturer redan
skymtade i en af hans komedier, står
färdig. Därmed samlas handlingen i
en koncentrerande punkt, den karaktär,
som för de en gång gifna förhållandena
framåt. Från betingad af yttre
omständigheter som den varit i den föregående
dramatiken, blir handlingen beroende af
inre. leke som om Corneille i det sista
afseendet vore fullt nyskapare, som om
ansatser i denna riktning förut ej gjorts.
I Hardys »Didon» börjar krisen inifrån, i
Tristans »Mariamne», spelad med succés
några månader före »Le Cid», går
handlingen inifrån, drifven af karaktärer.
Men där finnes ej samma
målmedvetenhet som i »Le Cid», tragikomediernas
dödare, ty denne efterföljes af »Horace»,
»Cinna», »Polyeucte».
Mellan det entusiastiska mottagandet
af »Le Cid», hvars spanska, efter franska
chevalereska förhållanden apterade hjälte
slog oerhördt an och hvars spanska ämne
fullt öfverensstämde med tidens smak,
och Corneilles nästa dramatiska arbete
ligga fyra år. Sysslan i Rouen, den
frenetiska striden om »Le Cid», det slaganfall
som drabbade Mondory — hvilken äfven
skapat Cid-rollen — allt bidrog att hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
