- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
543

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pierre Corneille. Några konturer med anledning af 300 års jubileet. Af Kerstin Hård af Segerstad. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PIERRE CORNEILLE.

543

Corneille borta från teatern. Det är fyra
år af stark utveckling i ensamhet, i den
riktning »Le Cids» viljekaraktärer angifva.
Huru djupt måste icke Corneille under
dessa år druckit af stolthetens och ärans
svala dryck, mot hvilken äfven kärlekens
är fadd, huru långt aflägsen är han ej
från ungdomsberusningen i »Le Cid» och
den glada ohémetonen i den samtidiga
»L’Illusion Comique», då han
framträder med »Horace» och på fosterlandets
altare utan en suck offrar kärleken mellan
föräldrar och barn, syskon, makar. — Det
har på vissa håll sagts, att det
romantiska drag, som framträdde i »Le Cid» och
senare sporadiskt åter visar sig, var
grunddraget hos Corneille och att det
undertrycktes genom Akademiens
småaktiga och ihållande anmärkningar, men
denna åsikt har ej vunnit många
anhängare och torde icke vara hållbar.
Det är som nämts viljemomentet i »Le
Cid» som bringas till full utveckling i
»Horace», och så starkt, att för hjälten
icke mycken tvekan finnes. Måhända
tänker sig Corneille en inre strid, men,
som han i en långt senare tragedi
uttrycker sig och som vi efter Lanson,
vår sagesman i några punkter, citerar:

Les pius grands déplaisirs sont les moins éclatants,
Et 1’on sait qu’un grand coeur se posséde en

tous temps.

För oss vore det dock angeläget se
denna strid kämpas.

»Horace», »Cinna», »Pompée» voro
i sanning ämnen för den tid för hvilken
de skrefvos, en de politiska intressenas
om någon och äfven en de starka
viljornas — man tanke på trettioåriga
krigets väldiga gestalter. Auguste och
Pompée äro ock, enligt Rotrous utsago,
»Tame et 1’amour du théåtre», och Condé,
tjuguårig, fäller tårar vid det första
uppförandet af »Cinna».

Vär tid har mer än vid dessa
politiskt heroiska lofsånger — af hvilka

»Horace» i vissa scener t. o. m. syntes
samtiden kall — fäst sig vid »Polyeucte»,
hvilken för oss jämte »Le Cid» intar
främsta platsen i Cornéilles teater. Här möter
djupare känsla, och hindren resa sig
därför starkare mot en vilja med högre
mål än denna känslas tillfredsställande:
Polyeucte vinner martyrkronan, sedan
hans tro och vilja en sista gång
manifesterat sig i afståendet af sin jordiska
kärlek. Med 1800-talet har Polyeucte —
föga uppskattad af hotel de Rambouillet
och 1700-talet — kommit till sin rätt, dess
andliga sida först, i våra dagar dess
världsliga. Man har på senare tider velat söka
orsakerna till Polyeuctes och Paulines
handlande äfven i jordiska känslor. Men
Corneille låter oss icke se in i de
hemligaste bevekelsegrunderna till en stor
människas handlingssätt eller känna
hennes fördoldaste; de frågor man
härutinnan gör stå utan svar, i de väldiga
karaktärerna saknas finare
afskuggnin-gar och nyanser. En princip och
därtill måhända bristande förmåga. Är ej
Corneille med många sina samtida i hög
grad onyanserad, och är en ingående
själsanalys ens möjlig före Pascal, La
Rochefoucauld, La Bruyére? —

Vi finna i dessa Cornéilles främsta
verk ett intellektu elit-idealistiskt plan,
där viljor brottas och strida mot
hindrande makter, där karaktärer finna eller
förlora hvarandra, skådande hvarandra
med beundran eller motsatsen i
sanningens fulla eller klarnande ljus; och
nedanför dessa heroer svagare viljor i
allt lägre och lägre afsatser.

Ser man denna dramatik med dess
stora karaktärer, dess stundom
frambrytande, på en gång starka och rena känsla,
mot bakgrunden af den föregående,
måste man förundra sig öfver att allt
slagg så kunnat bortsköljas, att något
så sublimt frambringats nära nog i ett
slag — om än tron på viljans frihet och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0591.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free