Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Från eldens och isens land. Af Rolf Nordenstreng. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576
ROLF NORDENSTRENG.
ISLÄNDSKA I NATIONALDRÄKT.
folkskollärare, som vistas en eller ett par
månader på gården och under denna tid
meddela både barn och fullvuxna det
vetande de kunna medhinna.
Och dock ha islänningarna för det
mesta jämförelsevis goda kunskaper i de
flesta stycken, främst likväl i sitt
hemlands forna historia och litteratur. Det
nyisländska språket skiljer sig i skriften
ej mycket från det fornisländska, ehuru
uttalet är ofantligt förändradt. En islänning
kan därför utan nämnvärd svårighet läsa
och förstå de gamla sagorna, som förts
i pennan på noo- och 1200-talen; de
utgöra också hans älsklingslektyr.
Äfven nyare tiders författare kunna
glädja sig åt stor popularitet; men den
nyisländska litteraturen är till allra största
delen poetisk, och prosadiktningen har
endast få, om ock mycket duktiga idkare.
Skaldekonsten skattas högst, och
uppkomsten af prosalitteraturen hämmas
betydligt af förkärleken för de gamla sagorna.
Hvartill tjänar det att skrifva om folk,
som aldrig funnits till, och händelser, som
aldrig tilldragit sig, då vi ha de sanna
sagorna om våra förfäders öden? Så
resonnerar en hel del folk. Det är
tvifvelsutan ett oriktigt resonnemang; men
faktum är, att novellistikens företrädare ej
så lätt finna läsare som lyrikens.
Att denna sistnämnda står mycket
högt, måste erkännas. Skada blott, att
den har så svårt att nå utöfver
hemlandets gränser! Den får trösta sig med
att i stället tränga så mycket djupare
inom dessa. En skald af rang behöfver
aldrig sakna klangbotten på Island.
Visserligen ställer man mycket stora fordringar
på hans form; men så har han också
till sitt förfogande ett språk, som redan
i forntiden blifvit i hög grad upparbetadt
och därför smidigt och spänstigt afpassar
sig efter såväl de fornnordiska som de
moderna versmåttens kraf. Rikt på
synonymer af olika stämningsvärde är det.
Det måtte vara en njutning för en
språkkonstnär att forma ett sådant material;
han kan med fog säga som Bertel’
Gripenberg :
»Det klingande stål jag smider
är fläckfritt och utan vank.»
Främsta rangplatsen bland Islands
nutida skalder intar Thorsteinn Erlingsson
(uttalas Thorsteiddn Eddlingsson), en
lyriker som få, mäktig både att röra
hjärtats finaste och ömtåligaste strängar och
att svinga satirens skarpaste gissel. Han
är ock den störste språkkonstnär Island
egt sedan klassikern Jonas Hallgrimssons
död (1845), och det vill icke säga litet.
Äfven den man, som nu inför konungen
för det isländska folkets talan, excellensen
Hannes Haf stein, räknades i sin ungdom
bland landets bästa diktare, fast han
numera sällan tycks smaka Odins mjöd.
Det är skada, ty hans sång klang så
manligt käck och glad. Af äldre skalder
förtjäna särskildt att framhållas den gamle
kärnislänningen Gr intur Thomsen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
