Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - För trettio silfverpenningar... Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58o JANE GERNANDT-CLAINE.
smakar för mycket tjinovnik . . . Det är
sant, det är mitt fullaste allvar . . .
Stämmer det er inte lite mildare emot mig,
Elena Mikailovna?»
För ett ögonblick drog något så
sällsamt som ett leende öfver flickans unga
drag. Som han nu satt där och talade,
ingaf vice-guvernören henne icke
antipati ; om hon skulle gå på djupet med
sina intryck, fann hon honom snarare
älskvärd. Han hade klara blå ögon i
ett långt ifrån fult, ljuslagdt ansikte, som
kunde lysa af förfining, och hvad han än
sade, visste han lika väl som hon att
det fanns glimtar af verklig lyrik i hans
poem.
»Alltså är ni inte längre ledsen på
mig», afgjorde han som om det gällt
ett fullbordadt faktum. »Jag tackar er,
Elena Mikailovna. Af alla lifvets
skådespel är detta väl det ljufvaste att se hur
vacker kvinnan blir, när hon förlåter.
Men . . . går ni redan? Vänta ett
ögonblick, det var något jag kom att tänka
på. Hvad tar han sig till, den där
olycksfågeln, som jag såg i ert sällskap
häromdagen?»
»Unge Orlov?»
»Ja, unge Orlov, som ni försöker
hindra att gå alldeles till botten . . . Ack,
tror ni inte- jag förstår? Det är roligt
för generalen att ha en sådan son!»
»Men . . . man måste försöka att vara
rättvis, excellens. Han är offer för
kamratandan, ack jo. — Det var inte han
som krossade helgonbilderna i kapellet,
det var de andra studenterna, som han
inte ville röja . . . Sådant kallar jag ädelt.»
»Kalla det hvad ni vill. Hvad gör
han nu?»
»Han söker arbete, och det är inte
lätt för en förvisad, som måste inställa
sig hos polisen hvarenda dag . . . Han
hoppades, att ers excellens skulle göra
något för honom som en vän till hans
far . . .»
»Fadern, det är inte han . . . Var inte
ledsen, jag skall göra hvad jag kan, men
nästa gång ni träffar honom, vore jag
tacksam, ifall ni ville ge honom ett litet
råd. — — — Förr i tiden hade pojken
en viss begåfning och värdesatte allt
emellan himmel och jord, att börja med
Skaparen, som han kallade universums
store arkitekt... Så originellt är det nu
inte, det röjer bära afgjordt positiva
anlag, men jag hoppas att det dröjer
något litet, innan det blir han och hans
likar som komma att sätta betyg för
hvars och ens förmåga, och tills vidare
borde han afhålla sig från att ge sitt
allmänna missnöje luft i så kallade
ho-telsebref.»
»Men . . . ers excellens ...»
»Elena Mikailovna, man kan ha olika
uppfattning af saker och ting, och det
är en litteratur som jag inte sätter så
vidare högt. Om tillfället gjorde, att jag
fick körn på de herrar, som roade sig
med att gräfva en tunnel under
regimentets kartuschupplag, är det väl inte skäl
att hota mig med döden för så litet.
Enligt min mening har jag snarare gjort
vårt älskvärda samhälle en tjänst. Tänk
bära hvilken oangenäm öfverraskning det
skulle varit för det stora flertalet, om
halfva sta’n sprungit i luften en vacker
dag!»
Flickan satt tyst, och i det han
betraktade henne, såg han hennes läppar
skälfva, men det missklädde henne icke,
hon blef bära vackrare så, och det kom
ett nästan ömt uttryck i hans blick.
»Tala förnuft med de galenpannorna,
gör det, Elena Mikailovna», fortfor han
i samma andedrag. »I detta nu stå mina
aktier inte högt ute i sta’n, det vet jag. De
konservativa mena, att jag underblåser
revolutionen, och de revolutionära säga,
att reaktionen köpt mig . . . Jag vet inte
pä hvilket håll jag är såld, och det står
de goda herrarna fritt att göra mig ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
