Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- För trettio silfverpenningar... Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR TRETTIO SILFVERPENNINGAR . . .
58i
hufvud kortare, om de ha lust, men till
dess viker jag inte en tum från den väg,
öfvertygelse och omständigheter kommit
mig att slå in på.»
»Det förstår jag», mumlade hon. »Från
en viss synpunkt sedt, har ers excellens
naturligtvis rätt, men det är kanske inte
detsamma som att de andra ha orätt.»
»Hvilka andra?»
»De som verka morgondagens verk..
ifall det gryr en morgondag för
Ryssland. »
»Det ska’ vi väl hoppas», smålog
han, »och på tal om den saken, så är
det fest hos prokuratorns på torsdag till
förmån för de barn, som råkade bli
fader-och moderlösa vid det senaste attentatet.
Värden har bedt mig läsa upp ett
kapitel af mina Port-Arthur-memoarer, just
det som ni nu håller på med. Vill ni
inte vara af den godheten att sluta det
före klockan åtta på aftonen och lämna
mig det, Elena Mikailovna?»
•i: *
*
I det skummaste hörnet af den lilla
planteringen hade en ung man och en
ung flicka suttit och sprakat sedan
skymningens inbrott, och när det blef så mörkt
att de knappast kunde urskilja dragen
hos de enstaka vandrare, som kommo
förbi, lämnade de sin bänk och
begynte gå upp och ned i den allé, som
förde till grinden vid utgången.
Det hade regnat, och vårluften kändes
så svål, att den unge mannen stoppat
bägge händerna i fickorna på sin tunna,
blåa kavaj, men flickan bar endast ett
par halfvantar och grep så fast om
handtaget till sin arbetspåse som om hon
burit på en hel liten förmögenhet. Dä
och då såg hon upp i sin följeslagares
ansikte. Han var högväxt och mörklagd,
med yfvigt här och särdeles ovårdad
skäggbotten, och när han talade, var det
i korta satser och med hård, lidelsefull
stämma. För tredje eller fjärde gången
yttrade han något om en fest, där
viceguvernören lofvat servera stadens
societet en godbit af sin egen fina prosa.
Den gryta, där Rysslands mästerkockar
lagade till anrättningen för dagen, stod
på så stark eld, att man inte visste i
hvilken kant hon skulle spricka, men det
hindrade inte de höga herrarna att odla
sin estetik och lägga an på det täcka
könet. Kanske föll det sig till och med
så lyckligt, att en viss liten fröken skulle
få höra sin kära excellens läsa upp en
eller ett par sonetter, innan han gick att
uppträda för ett större auditorium i
kväll.
»Kolja», mumlade flickan sakta, »gör
det inte svårare för mig än det redan är.»
»Svårare?» log han. »När allt
kommer omkring, har lilla Lenotschka visst
en svaghet för sin estetsnobb ... Ja,
hvem vet? .. .»
»Och det är du som talar så, du,
Kolja?» var allt hvad hon sade. »Nu
ska’ de visst stänga. Låt oss gå härifrån
— inte förbi de två därborta, hör du!»
De hade hunnit utom grinden, och
vid närmaste gathörn stodo ett par
kosacker och skrattade; den ene hade
slagit armen om en lyktstolpe, men den
andre tog ett steg ut på gångbanan och
kom fram emot det unga paret. »Hör
du, far lilla, ge oss den kvinnan»,
lallade han.
Ovillkorligt grep den unga damen
fastare om arbetspåsens handtag och
närmade sig sin följeslagare, som hade
roligt åt hennes rädsla. »Låt oss vända,
ifall du tycker bättre om det», föreslog
han. »Din excellens har väl knappt
slutat sin middag ännu?»
»Nej knappast», mumlade hon lagt,
hon visste inte så noga, om hon förstått
hans fråga. En lång stund efter det hon
vändt ryggen åt kosackerna hörde hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0633.html
