Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - För trettio silfverpenningar... Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
JANE GERNANDT-CLAINE.
ropet: »Ge oss den kvinnan!» och i det
tilltagande mörkret gick hon tyst och
tänkte på hvad denna kvinna en gång
själf haft att gifva — ett stort
medlidande med de mänskliga sorgerna,
deltagandet hos den som blott begär att få
hugsvala och torka tårar . . . Att hon
hyst ett hat till döden mot förtrycket, i
synnerhet när det kom från samhällets
höjder, var väl icke så oförenligt med
allt detta som det kunde se ut. . .
»Tänka sig att det inte skulle kostat
honom mer än ett ord att låta mig slippa
de där visiterna hos polisen och att det
ordet aldrig kom», återtog mannen vid
hennes sida. »Det kan jag försäkra dig
att hade han inte blifvit ’afrättad’ af
kommittén, så skulle jag ha gjort det
på eget bevåg. De ha gått och retat
mig länge nog med min fina rival!»
Hon gaf intet svar, men hvad Kolja
tänkte på var henne ingen hemlighet.
leke så få kallade honom hennes älskare,
och de som gjorde så, hade rätt. Hur
det gått därhän visste hon knappast nu
längre; allt hade kommit så enkelt, mest
därför kanske att hon »älskat den stora
saken» och känt kärleken till offer stiga
som en låga ur sitt hjärta. Den afton
vännen begärde att få komma upp på
hennes kammare, erfor hon något af
hvad Gretchen en gång känt för Faust
— hade hon icke redan gifvit så mycket
att föga återstod att göra mer? Det han
bad om var alltför ringa för den som
kunnat offra lifvet och mer än sitt lif,
och den gången och många gånger
efteråt hade det smärtat henne, att det
var en så otålig hast, nästan ett slags
hämndbegär i hans sätt att älska.
Riktigt lycklig hade hon aldrig känt sig,
men lyckan var ett begrepp, som hon
alltid haft svårt att rätt fatta och sätta
sin in i, och i ungdomens allra första
år, då hon ännu kunde drömma om
sådant, hade hon längtat till en annan
manlighet af bärande ro och värme och
lyrik ... I hela sitt lif hade hon varit
mycket ensam, och på sista tiden hade
Kolja icke frågat synnerligt efter sin
väninna: där de vandrade i husradernas
skugga, drog han allt som oftast hennes
arm tätt intill sig, men rörelsen var blott
kroppslig, hans tankar dvaldes långt ifrån
henne, och ända var det så mycket som
bort förena dem i kväll.
»Du är väl alltid ensam, när du går
nedför trapporna, Lenotschka?» sporde
han plötsligt. »Det är ju den enklaste
sak att lägga den lilla leksaken utanför
dörren bära. Naturligtvis föll det ingen
af kamraterna in att tvifla på din
kallblodighet, du hör inte till dem som
förråda saken. För hela kommittén var
det själfskrifvet att utse lilla Lenotschka
till att klara mellanhafvandet med
excellensen. För det första har du din fria
in- och utgång där i huset, och för det
andra skall det väl vara en lisa för dig
att ge honom betaldt för gammal ost.
Det där öfverskottet, det var bära en
snara. Han ville dra fördel af din stora
fattigdom, begriper du.»
»Ja», ekade det inom henne, »af min
stora fattigdom» — — — Ingen, icke
ens Kolja, visste, hur utblottad hon i
själfva verket var. De pängar hon fått
för renskrifning och lektioner voro slut
så godt som till sista kopeken. Några
äro skapade till att spara och lägga på
hög, andra — de som blott ha mycket
litet — måste dela med sig till dem som
äro ännu fattigare, och sorgligt nog fanns
det kvinnor . . . och män . .. som voro
mycket mer blottställda än hon själf.
»För resten tyckte de att du gärna
kunde gifvit de där trettio silfverpängarna
till kommittén», fortfor hennes följeslagare
oförbehållsamt. »Han vill köpa dig,
förstår du, han har ingen annan tanke än
att locka dig till att bli en Judas och
öfverge saken, din mästare.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
