Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En försvunnen jättetafla och dess öden. Af Axel Gauffin. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588 AXEL GAUFFIN.
närsintentioner. Han skulle skapa ett
storverk. Ämnet var redan valdt — det
skulle blifva ett skeppsbrott i
bohuslänska skärgården. Det var inte första
gången han målade ett sjunkande fartyg.
Larson såg ju företrädesvis det
dramatiska i hafvets lif och älskade att visa
sin virtuositet i återgifvandet af ett
upprördt, skummande vatten. Redan våren
1853 utställde han i Dusseldorf ett
tillsammans med Kilian Zoll utfördt
»Skeppsbrott vid Kullaberg», med mellan femtio
och sextio figurer och mätande 6x7 fot
i storlek. Taflan gick till England och
en replik däraf till Prag. Sedan dess
hade Larson, i sällskap med sin vän
genremålaren Carleman, tillbragt
somrarna 53 och 54 vid västkusten och under
månadslånga seglatser i kosterbåt
ingående studerat den bohuslänska
skärgårdsnaturen. Nu sökte han fram några blad
från dessa sommarfärder. Och julafton
firade han med att i glödande
solnedgångsfärger skissera den drömda bilden
sig till minnes. Det blef en liffull, äkta
larsonsk marin, djärf i teckningen, frisk
och saftig i färgen utan något af detta
ulliga, som man finner hos hans vågor
under en viss dusseldorferperiod och
äfven någon gång senare. * Men dessa
fattiga kvadratfot väf voro honom allt
för trånga. Hans egen ateljér syntes
honom för löjligt liten att rymma de
väldiga oväderstankar, som blixtrade ur
hans brännande ögon.
En dag satt han vid sin sejdel pä
Korns stora etablissement — Diisseldorfs
mest besökta ölkneip och musikhall vid
denna tid. Så kom ingifvelsen. Detta var
ju den drömda ateljern — här skulle han
fritt kunna tumla om med böljor och skär.
* Ofvannämnda skiss tillhör f. n. professor
W. Pipping i Helsingfors, hvars fader,
professor J. V. Pipping, inköpte den af M. Larson i Paris
1857. Den är signerad MLarson 18 24/i2 56.
Dusseldorf. Storlek: H. 79,5 B. 104,2.
Han lät kalla på värden.
»Hur mycket förtjänar ni i veckan?»
frågade han.
Värden undrade antagligen öfver
frågan, men uppgaf en summa.
»Det vill jag ge er och mera till, om
ni hyr ut lokalen åt mig på fjorton dar.»
Det dröjde väl, innan Larson med
sin knaggliga tyska kunde göra saken
klar för den förbluffade värden, men så
blef affären uppgjord, och följande dag
togs den nya ateljern i besittning.
Det var en jätteduk som spändes
upp därinne. Aderton fot bred och tio fot
hög var den. * Men innan målningen
började, skulle den märkas med
datumstämpel — Larsons onda genius hade
ingifvit honom, att detta borde blifva ett
storverk äfven som snabbhetsrekord. Och så
kallades en poliskonstapel — ja, somliga
säga borgmästaren själf ■— upp i Korns
etablissement för att sätta lagens stämpel
på den ännu hvita duken.
Inte hade konstnären tid att själf täcka
hela denna väldiga yta med färg. En
stab af unga medhjälpare bådades upp,
Nils Möller och hvad de nu allt hette.
Och så upprepades än en gång det gamla
skådespelet från renässansens dagar med
mästaren som gjorde teckningen och så
lämnade platsen åt eleverna att sköta
undermålningen efter hans skiss och
anvisningar, tills det åter blef tid för honom
att öfvertaga det halffärdiga verket för
att sätta mästarstämpeln på elevarbetet.
En dag kallades lagens väktare upp
igen till Körn. Hvad han där fick se,
slog nog den gode mannen med häpnad.
Något dylikt fall hade han säkerligen
aldrig varit med om under sin
ämbets-utöfning. Han stämplade emellertid på
Larsons begäran duken ännu en gång
och gick dädan. Undret var fullkomnadt
* Med afseende på höjden växla uppgifterna
mellan tio och tolf fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
