Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En försvunnen jättetafla och dess öden. Af Axel Gauffin. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590
AXEL GAUFFIN.
genombryter dem med sina längst
utgående strålar och belyser i förgrunden en
bergformation af röda granitklippor, hvilka
äro egendomliga för en del af Sveriges
västkust. De klippblock, som höja sig
bland de mörka, ur djupet uppfräsande
vågorna, hafva under tidens längd blifvit
fullkomligt slipade och ligga i alla
riktningar slungade om hvarandra. Belysta
af solens strålar bilda de frappanta
ljuspartier, medan den högra sidan af taflan,
landets kust, är inhöljd i tunga, mörka
åskmoln och endast belyses af enstaka
solstrålar. I bakgrunden till vänster afspegla
sig klara ljusstrålar, hvilka genombryta
de mörka molnmassorna på det böljande
hafvets upprörda, skummande vågor och
framställa en ljusreflex sådan den sällan
blifvit målad. I taflans medelpunkt kämpa
två fartyg med det upprörda elementet,
och det främre af dem nalkas med hvarje
ögonblick alltmera sin undergång. Det
andra däremot, nedtryckt af de sjudande
vågorna, fortsätter dock kampen med
dessa och hoppas nå den räddande
stranden. Sjöfåglar genomfara den stormiga
luften.
Den upplyftande naturföreteelsen är
återgifven på ett sällsynt och
egendomligt sätt, och kompositionen vittnar om
konstnärens riktiga naturstudium. Det
hela är i sina storartade dimensioner
genomfördt med stor teknisk färdighet, ett
riktigt iakttagande af alla proportioner
och en klarhet i färgerna, som tillåta en
fullständig uppfattning af massorna och
gör ett obeskrifligt intryck på
åskådaren. — — —
Att hr Larson på önskan af
Akademins förvaltningsråd utställt sin tafla i
galleriet och bestämt inkomsten till ett
välgörande ändamål, förtjänar
allmänhetens tacksamma erkännande.»
Men nu började oppositionen resa sitt
hufvud. Det var isynnerhet bland
konstnärskretsar man kände sig uppbragt öfver
denna, som man tyckte, skamliga reklam.
Ja, det gick så långt, att en del artister
undertecknade en skrifvelse, som de
insände till stadens tidningar och som
innehöll en förklaring, att de ej ville veta
af något omnämnande i jämnbredd med
Larson. Slutligen fann opositionen ett
språkrör i »Die Dioskuren», den i Berlin
utkommande konsttidskriften. Dess
meddelare från Dusseldorf skref i detta blad
en dräpande men afundsjuk och, som
det förefaller, orättvis kritik icke blott
af taflan själf utan äfven af dess
beundrande recensenter. Författaren hade
naturligtvis varit mycket »nyfiken att få
se detta ’hafsvidunder’ i ordets egentliga
bemärkelse», men ej funnit annat än »en
massa färger, visserligen ditsatta med
stor djärfhet men däremot utan spår af
stämning i det hela».
Nu var striden i full gång.* Emellertid
hade stridsämnet redan lämnat
Dusseldorf. Den 25 januari hade utställningen
öppnats. När den den 15 februari åter
stängdes, hade den inbragt 76 Thaler och
10 Sgr., hvaraf Larson skänkte en
tredjedel till det evangeliska barnhemmet och
två tredjedelar (!) till det katolska.
Vägen gick öfver Köln till Berlin. På
båda platserna väckte »Skeppsbrottet»
samma uppseende och beundran. I
Berlin, dit det hunnit den 25 mars, och där
det utställdes tillsammans med Schraders
»Die Versuchung d. h. Antonius», fyllde
111. Zeit. ett par sidor med mästarens
illustrerade biografi, och »Die Dioskuren»
fann sig föranlåten att i en lång artikel
med lärdt estetiserande motivering delvis
taga afstånd frän sin
dusseldorferkorre-spondent.
Men det afgörande slaget skulle
utkämpas på ett större fält, där segern
*Den blef het och långvarig. Ännu den 2
april skrifver Deutsches Kunstblatt: »Es scheint
als ware das letzte Wort in der Angelegenheit
noch nicht gesprochen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
