Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Giosue Carducci. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIOSUE CARDUCCI.
6i5
»ladro e barattiero», till det moderna Roms
damer och deras uppträdande i
skandalprocessen Fadda i oktober 1879. Men
läsaren försonas med allt detta genom de
båda härliga sångerna Avantil Avanti!
där skalden kastar en återblick på huru
han och hans »sauro destrier de la
canzone» svärmat för frihet och ära, för rätt
och sanning, samt // Canto delV Amore,
som, utgående från påfven Paul III:s
uppförande af fästet La rocca Paolina i Perugia
småningom artar sig till ett förhärligande
af lifvets blida makter:
Bort hat och smärta! Kärlek juble säll,
ty skön är världen, helig framtids stund!
för att till sist få en ganska humoristisk
afslutning, i det skalden uppmanar
medborgaren Mastai (Feretti = påfven Pio
IX), som han för tio år sedan hade
förbannat, att nu skåla med honom för
friheten. Tempora mutantur, et nos
mutamur in illis!
*
Rime nuove hafva författats under åren
1861 —1887 och äro således samtidiga med
de andra i Bologna författade dikterna, för
hvilka här ofvan redogjorts. Men för dem
hade han användt pseudonymen Enotrio
Romano, antagligen så till förståendes att
han vidkände sig att vara romare, men icke
från det påfliga Rom, utan från det urgamla
Italien, om hvilket Vergilius sjunger att
CEnotri coluere viri;
under detta namn är han följaktligen
skalden på krigsstråten, den där med hurtigt
mod, och stundom väl äfven hastigt mod,
svingar sitt svärd mot allt hvad han anser
vara döden värdt. I Rime nuove åter är
han icke längre Enotrio, och denna titel
betyder icke heller »nya visor», utan
»annat slags visor», med samma betydelse för
nuove, som t. ex. i modo nuovo, viso
nuovo, o. s. v. I själfva verket befinna vi
oss här, så att säga, i ett helt annat land:
här susa vårvindar, här kläder sig marken
med blomster, här kvittra fåglar, här är
värme och ljus och kärlek, här är poesiens
rätta förlofvade land, där läsaren
lustvandrar från den ena skönheten till den andra
utan att störas af något missljud, ty skulle
ock någon gång höras en liten satirisk
klatsch, gör den ej mera väsen af sig än
den knäpp en mor stundom kan ge sitt
lilla barn, så mild är den. Kort sagdt,
skalden visar sig från sin älskvärda sida;
men så har till gengäld också kritiken så
inom som utom Italien varit älskvärd mot
honom, ja tysken Karl. Hillebrand har
proklamerat honom såsom icke blott Italiens
störste skald efter Leopard^ utan såsom
den där efter Heines död ej haft sin like
i Europa och inför hvilkens glans till och
med västerns klara stjärna, Bret Harte,
förbleknar. Sådana allmänna omdömen blifva
nu vanligtvis icke fullt pålitliga, och i detta
speciella fall kan det anmärkas, att, när
herr Hillebrand nedskref det nyss citerade,
han tydligen var alldeles obekant med
spanjoren Nunez de Arce’s poetiska produktion.
Större värde torde man kunna tillmäta
skaldens landsman Panzacchi, som i ett förord
till dessa dikters tredje upplaga visar huru
Carducci rent af uppfostrat de moderna
italienarna till ett öppnare sinne för poesien.
»Carducci», säger han, höll i med att idka
konsten såsom ett högt och anspråkslöst
prästadöme, som icke tar sina regler från
opinionens nycker, och han hackade och
hackade med tåligt och oafbrutet arbete
på den tjocka mur af okunnighet och apati,
som skilde honom från den stora italienska
publiken, öfvertygad som han var att
muren förr eller senare skulle ramla och det
nutida Italien en dag skulle erkänna och
applådera sin skald». — »Nu», fortsätter
Panzacchi, »icke blott hälsas han som den
styf väste af våra lefvande skalder, men han
har därjämte blifvit upphofsman till en hel
poetisk och kritisk rörelse, som på få år
har bragt nytt lif och ett friskt omslag i
vårt lands litterära atmosfär.»
På ett i allmänhet så förtjänstfullt sätt,
som det gärna varit möjligt med ett så
svårt original, har fröken Pipping öfversatt
icke färre än femton af dessa rime nuove,
däribland fyra af de mest betydande:
Idil-lio maremmano, Sa i camp i di Marengo,
Davanti San Guido och Ninna ?ianna
di Carlo V. Men huru många andra skulle
man ej önska att finna med i samlingen:
kärlekssångerna Qui reg?ia amore, Visione,
Vignetta, värdiga motstycken till den
förtjusande Panteismo, det stämningsmättade
Tedio inv erna le, m. fi., m. fi. Men man
skulle ju ej bli nöjd förr än man finge dem
alla, och det är kanske för mycket begärdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0667.html
