Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giosue Carducci. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i6
EDVARD LIDFORSS.
En grupp af dessa dikter har
emellertid varit betydligt omtvistad, nämligen den
svit af tolf sonetter, som har till öfverskrift
Ça tra! Man har mot den anmärkt dels
det orimliga i att dikta ett epos i sonetter,
dels att den skulle förhärliga det franska
folkväldet i dess värsta skede. Carducci
har med vanlig verve försvarat sig i en
briljant skrifven uppsats, som nu läses i
IV: 385—465: den ifrågavarande cykeln
är för det första icke något epos, och,
äfven om så vore, har man från 1300-talet
exempel på att det behandlats i sonettform;
för det andra är öfverskriften för skalden
»endast det historiska mottot för ett
historiskt moment. Det som franska folket hade
lofvat sig själf att det skall gå, det gick
faktiskt i september 1792. Däri ligger
anledningen till titeln, och i titeln anledningen
till innehållet: de tolf sonetterna fingo icke
och borde icke gifva hvarken mer eller
mindre än hvad titeln lofvade». Dessutom
är det klart, att motståndarna
hypnotiserats af den utmanande titeln, (som de
måhända till på köpet förblandat med den
vilda La Carniagnole från 1793), utan att
göra sig reda för innehållet i den gamla
franska revolutionssången, och det torde
väl ha gått mången så mer än dem.**
Nåväl! den ursprungliga Ça ira tillhör 1789
års skede af franska revolutionen, den är
helt fredlig och blott ett varmt uttryck för
fosterlandsvännens bästa förhoppningar,
sådant som än i dag hvarje god medborgare
kan hjärtligt instämma i.
Också O di barbare gjorde ofantligt
mycket väsen af sig vid sitt första
framträdande. »Säkerligen har ingen bok
framkallat en hetsigare, mera skiftande och mera
universell polemik», säger förläggaren.
Striden torde väl i början egentligen ha rört
formen, som Carducci sträfvade att lämpa
* Det är att beklaga, att i femte sonetten
Carducci låtit förleda sig af den gamla falska
revolutionslegenden om Verduns fall: »il n’y eut, comme
les défenseurs officieux du régime de la Terreur se
sont plu si souvent a le repeter, ni bal donne, ni
deputation de filles envoyée, ni harangue
pronon-cée», säger Mortimer Ternaux i sin Histoire de la
Terreur IV 148, och han styrker det i den
tillhörande noten, sid. 484—505, med ovederläggliga
bevis. Det är ändtligen tid att låta dessa
olyckliga Vierges de Verdun få ro i sina grafvar.
efter mönstret af antikens rytmer — ett
vågadt äfventyr under alla förhållanden, och
kanske särskildt i Italien, där, som ofvan
nämndes, han fått, så att säga, slå sig fram
med sitt skaldskap. Det är naturligtvis
svårt för en främling att ha en mening i
sådana frågor som dessa, där det gäller ett
språks allrafinaste musikaliska förhållanden;
men ingen ringare auktoritet än Mommsen
har dock förklarat, att skalden och det
italienska språket hafva besegrat den stora
svårigheten att återge de olika antika
versmåtten, utom för ett enda, det sapfiska.
Måhända skulle man kunna jämföra dessa
odens rytmik med hafvets afmätta, lugnt
svallande böljeslag mot stranden, och visst
är att det »barbariska» i dem med all
önsklig framgång har med tiden blifvit allt mera
nationellt. Innehållet är, som i all
Carduc-cis poesi — med undantag kanske för några
få starka känsloutbrott i ungdomsdikterna
— värdigt, rent och ädelt, och dikter
sådana som Mir ärnar^ Ruit höra, Mors,
m. fi. komma väl att alltid behålla en
äro-plats icke blott i den italienska, utan i hela
den bildade världens poetiska historia, så
länge ännu en känsla för vittra bragders
värde finnes kvar i människohjärtan.
Man har från republikanskt håll velat
söka sak med skalden för hans utsökt vackra
hyllningsdikt till drottning Margherita af
Italien, liksom skulle han genom den ha
svikit den kärlek han förut bekänt för gamla
»Marianne». Anfallet var lumpet och
till-bakaslogs med glans af Carducci i hans
Eterno Femminino regale, IV 355—357;
man kan vara god republikan och likväl
ägna en oförbehållsam hyllning åt den ädla
kvinnan, om ock hon bär en kungakrona
på sitt hufvud. Han har äfven sedermera
i uppsatsen om i^a ira, IV 455—458,
lämnat en politisk trosbekännelse så ärlig
och på samma gång så sansad och sund,
att man blott kan önska, att den måtte
godtagas af alla världens republikaner.
Äfven på prosans område intar
Carducci en ganska hög plats. Han har där
förnämligast sysslat med litteraturhistoriska
undersökningar, och hans afhandlingar i
dessa ämnen äro alla mer eller mindre
intressanta, somliga mycket värdefulla. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
