Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En rysk världstragedi. Af Alfred Jensen. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagen, då det belyste det ursprungliga
paradisets löfhyddor; jag förstod, att Solen skall
kunna frälsa oss.»
Denna märkliga nyhet sprider sig som en
löpeld i staden och når äfven den undangömda
sal, där Befriarnas orden har sina
sammankomster. Dessa befriare dyrka Döden såsom
den enda världsmakten och se den enda
frälsningen däri, att mänskligheten genast
utrotas genom mord eller själfmord. En
af ordens tretton medlemmar gripes dock
af tvifvel genom Nevatls entusiastiska tal.
»Tänk, om vi varit blinda! Tänk, om
Naturen ännu är ung och mäktig liksom i
de dagar, då hon alstrade ichtyosaurer och
jättehvalar, då jorden rykte af vulkaner och
sköljde sin barm med världshafvet! Hvad
veta vi om Naturen — vi, som blifvit
begrafna i en tillspikad kista, afskurna från
solen och från den lifgifvande luften?» Då
flera andra medlemmar dela hans tvifvel,
förklaras orden upplöst af stormästaren Teotl.
Nevatl söker nu förverkliga sin djärfva
plan att göra människorna delaktiga af
solens välsignelser. Ståtlig är hans
afskedsscen med sin maka, hvars kärlek han offrar
för sin lidelse till Jorden. Filosofen
öfvertalas att visa vägen till de första
drifkrafternas underjordiska sal, där den mekanism
finnes, hvarigenom kupolen kan aflyftas.
Han gripes af den storslagna idén, ehuru
han är medveten om de ödesdigra följderna:
»Mänskligheten är räddad! Den skall bli
frälst med ett enda tag. Den skall ej falla
sönder såsom ett förmultnadt lik, som ett
ruttnande stoft. Låt oss tända grafbålet!
Krossa mänskligheten vid en ny eldport,
inför ett nytt eden, vid lifsens träd!»
Nere i den mörka grottan lyckas
filosofen hitta det hjul, som sätter kupolen i
rörelse, och då det börjar rotera, dör han
af sinnesrörelse, kvarlämnande arbetarna i
mörker. Under tiden har jäsningen växt
bland folket, och då Konsuln ser sig ur
stånd att kufva sinnena, tar han in gift
med orden: »Du har segrat, Nevatl! Men
jag var dock den siste härskaren på
jorden! Jag förutsäger: Dig skall det ej bli
beskärdt att varda min efterträdare.»
Och så kommer den storslagna
slutscenens gräsliga spänning. Folkets jublande
hänförelse öfver att inom några ögonblick
bli befriade genom solen öfvergår till stum
fasa, då en af filosofens lärjungar upplyser
om att människorna måste dö af kväfning,
enär den i »Staden» befintliga luften genom
takets borttagande skall förtunnas och
förflykta i världsetern. Under det att de
kedjor rassla, hvarigenom kupolen långsamt
aflyftes, ropar Teotl, f. d. stormästaren i
Befriarnas orden, åt den vettskrämda hopen:
»Varen tysta, män och kvinnor! Inom ett
ögonblick skall jag utlämna mig åt er hämd,
om det lyster er. Men ni har inte lång
tid på er att njuta af er hämd. De första
drifkrafternas hjul ha redan satt sig i
rörelse. Hör ni inte det allt mer växande
rasslandet af motvikterna? Inom några
sekunder skall denna svarta kupol öppna sig,
och den blottade himlen skall förfära oss
alla. Ännu återstå oss några få andedrag
och sedan skola vi alla, alla återvända till
de förmultnande likens mull.»
(En rörelse af fasa.)
Teotl (fortfar): På knä, människor! Bedjen,
bedjen! Tillbedjen den antågande Döden. I ett
enda ögonblick fullbordas hela jordens befrielse.
Det skall ej mer finnas några sorger, önskningar,
fasor eller inbillade njutningar. I ären värdiga
edra förfäder, ty med ett enda hugg tillintetgören
I såväl er själfva som alla förflutna millioner års
verk. Snart, ja snart skall ingenting finnas kvar
här — hvarken stora tankar eller snillrika
skapelser eller grufliga lidelser. Intet! Intet! Intet!
Förvirringen ökas i hopen. Larm och skrik.
Somliga omringa hotfullt Teotl. Andra, gripna af
panisk förskräckelse, störta mot utgångarna och
klämma ihjäl hvarandra.
En af de flyende: Fly till de lägre våningarna!
Stäng alla dörrar och luckor! Det är den enda
räddningen. Till de lägre våningarna!
En yngling (i ekstas, med hänförd röst,
hvarvid många vända sig om): Du misstar dig, Teotl!
Vi äro inte de sista människorna. Det finns också
andra salar. Där lefver den verkliga
mänskligheten, och åt den har jordens lif anförtrotts. Den
skall företräda jorden inför Skaparen. Men vi äro
blott en olycklig hjord, som irrat kring i mörka
salar, afskuren från sina grenars egen stam. Må
vi förgås — men jorden lefver!
Med ett skakande dån öppnar sig kupolen. En
strimma af solskenet strömmar in i salen. Ett
ögonblick inträder djup tystnad. Många falla på knä.
Kvinnorna snyfta.
En röst: Jag blir blind!
En annan: Det är en flammande ängel, som
blåser i den gyllene dombasunen!
En tredje: Herre! Våra fäders fader! Lär
mig bedja!
Nästan alla: Lär oss bedja, Herre!
Teotl (högtidligt): Jag skönjer din jättestora
skepnad, o Död. Han ser oaflåtligt på mig. O
hvilken lycksalighet att få bevittna din triumf. Nu
lyfter du öfver oss din allsmäktiga hand. Slå till!
Söndringens synd är afplånad. Själen jublar i
förkänslan af det sista ögonblicket. Sol! Sol! Dina
strålar tränga ej genom det mörker, hvari jag
störtar...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
