Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En rysk världstragedi. Af Alfred Jensen. Med 1 bild - Ur Kärlekens sång (Il canto dell’amore). Efter Giosue Carducci. Öfversättning af A. J. Ling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han vacklar och tar sig för bröstet. Många
utbrista i stönanden, och alla falla på knä i vild
bestörtning. Deras ögon äro uppspärrade och
armarna sträckas mot höjden. De vilja skrika, men
få ej fram ett ljud. Några skratta vanvettigt.
Under krampaktiga omfamningar kväfva de hvarandra.
Teotl faller död ned efter att ha välsignat folket.
Och långsamt, långsamt förvandlas hela den
tystnande salen till en kyrkogård full af stela,
förtorkade lik, som belysas af den djupa himlarymden
öfver den bortlyftade kupolen och af den bländande
solen, lik en ängel med den gyllene domsbasunen.
— — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — —
O se, hur härligt solen allt omsluter
ifrån Abruzzerna bort till den rand,
som skiljer jord från himmel blå, och gjuter
sitt skönsta guld på Umbriens gröna land!
Hon älskar det: i ljufligt rosenskimmer
hon bergen klättra ser på tusen sätt,
till dess liksom ett vågskvalps spegelglimmer
de smälta bort i guld och violett.
Kanske ditt hår det är, löst från sitt spänne
vid trogne älskarns kyss så kärleksvarm,
som på din brudsäng mellan hafven tvenne,
Italia, skönt sig ringlar på din barm.
Jag vet ej hvarför, men hvar tanke brinner
i dag med glansen af safiren blå,
och i hvar ådra af mitt blod jag finner
de suckar, som från jord till himmel gå.
För hvarje mening ny mitt hjärta äger,
som i den forna tid, ett vänligt ord,
och manad af dess bud min tunga säger
sitt ’älska blott’ till himmel och till jord.
Är himlen i min famn, har hela världen
mig sugit upp i sig?.. En ton jag hör
så full, från evighetspoemet är den,
ack, huru liten nu min vers den gör!
Från Umbriens byar, som mest älska sitta
på bergvägg mörk vid Apenninens djup;
från de tyrrenska citadell, som titta
bland blommor fram längst ut vid fjällets stup;
från fälten, där bland svärd och ben framplöjda
ännu till Romas fall försåt är lagdt;
från Tysklands klippor, som med kammar höjda
likt falkar rufva på den vilda jakt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
