Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två dikter. Efter Stéphane Mallarmé. Öfversättning af Anders Österling - Azuren - Suck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVA DIKTER.
Efter STEPHANE AALLARAÉ.
AZUREN.
Azuren makligt skön som blommor flödar
i evigt klar och solig ironi
ned öfver skalden, som bland kval och
dödar
i öknarna förbannar sitt geni.
Jag flyr och blundar, men den eftersätter
med samvetsaggets fruktansvärda makt
min tomma själ. Hvart fly? Och hvilka
nätter
skall jag som trasor slå mot dess förakt?
Stig, töcken, stig med aska och beklämning
och hvirfla slitna dimdok i min rymd
pyr som ett höstmoras i öfversvämning
och bygg en hvälfning stor och stum
och skymd!
Kom hit från Lethes sumpar, du! Men rota
först upp en famnfull bleknad vass och dy,
du kära leda, för att träget böta
blå, stygga hål af fåglar i min sky!
Och utan hejd må sedan skorstensröken
spy sot, ett fängelse på vandring lik,
begrafvande med sina svarta spöken
den sjuka solens gula synrandsflik!
— Död himlen är. —Gif nu din glömskas
gåfva
för Ideal och Synd och allt, o jord,
åt en martyr, som blott vill lycklig sofva
på samma strö som människornas hjord!
Ty jag vill där, när ej med konst min
hjärna —
tom som en slungad sminkburk vid en
mur —
vill putsa upp sin tankes snyftning gärna,
mot slutet kippa som ett sorgset djur.
Förgäfves! Ty Azurens segrar sjungas
i klockorna. Den blir till röst att så
än mer förfära med sin koppartungas
Angelushymner strömmande och blå.
Den dånar genom dimman för att döda,
en glafven lik, min dödslust, jämt på lur.
Hvart fly? Förvänd och fruktlös är min
möda.
Jag är besatt! Azur! Azur! Azur!
SUCK.
Min själ sig lyfter mot din panna där
en rosenbrokig höstdröm hvilar skär,
och mot ditt ögas ljus, o blida syster,
lik en fontän, där parken skuggar dyster,
dess suckan trår — mot en oktober-ren
azur, som speglar sina milda sken
i stora dammars frid och gärna låter
bland vissna blad, som irra af och åter
på hemlös flykt längs fårad vattenrund,
den gula solen släpa sig till blund.
ÄNDERS ÖSTERLING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
