Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk berättarkonst. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
664 FREDRIK BOOK.
Alméns stil har i denna bok en
spänstighet och uttrycksfullhet, hvaraf ännu föga
märktes i »Folke Rehns» något monotona
stämningsmåleri. Naturskildringarna ha en
ofta underbar glans och friskhet. Och den
underström af lyrisk känsla, som
genomflyter romanen från början till slut, ger sig
stundom uttryck i fulländade prosapoem.
Denna på en gång romantiska och
realistiska herrgårdsberättelse hör till de verk,
som bevisa sin äkta härstamning ur en
lefvande inbillning genom den odefinierbara,
suggererande makt, hvarmed de gripa
läsarens känsla och fantasi. »Kumlagården»
gör trots oklarheter och enstaka brister ett
rikare och djupare intryck än det allramesta,
som nu skrifves i vårt land.
#
Karl-Erik Forsslunds roman Göran
Delling är redan till det yttre ett mycket
betydligt verk. En lefnadshistoria i två
böcker och fem delar hör hos oss icke
till vanligheterna, och dessutom vill
Forsslunds nya bok — i ännu högre grad än
hans föregående —- icke blott vara en
berättelse om människor och människoöden;
nej, den vill vara en krigsförklaring, ett
anatema öfver tiden och tidens ande, ett
väktarrop, en gryningssång, hvars melodi skall
rymma kärnan af framtidsmusiken.
Anläggningens storhet och afsiktens
djärfhet komma en att tänka på det i sin
omgifning ännu mera ensamma och oerhörda
verk, som Heidenstam byggde som ett
tempel åt sin ungdoms gudar — Hans
Alienus. Äfven Göran Delling är en sagofigur,
i hvilken skalden sökt uttryck för en sida
i sitt väsen, för allt det som känner sig
hemlöst och fågelfritt i det tjugonde
århundradets början. Men steget mellan
»Hans Alienus» och »Göran Delling» är
tyvärr himmelsvidt. Allt hvad som i
Heidenstams dunkla och geniala verk har
lifvets sprudlande och i formler aldrig
uttömda friskhet, det har i Forsslunds välskrifna
roman en i vacker retorik tolkad läras
torrhet. Inbillningens strömmande rikedom, den
heta och lefvande pulsen i alla dessa
bisarra scenerier från svunna världar, i alla
dessa indignerade och patetiska angrepp på
samtidens idoler, allt det som är
adelsmärket i »Hans Alienus» och ger det
underbara verket dess inre, psykologiska sanning
— allt detta saknas i »Göran Delling».
Själfva paradoxererna klinga kraftlösa.
Må vara, att den lifsåskådning, som
Forsslund predikar med en ifver och en
formelt-retorisk talang utan like, för honom
själf har en absolut och bärande lifssanning
— därifrån är steget långt till att förmå ge
den konstnärligt lefvande form i
människoöden och i gestalter af kött och blod, det
visar litteraturhistorien många exempel på.
Monistiska natursvärmare och
världsreformatorer af en med Forsslund så intimt
besläktad typ som Bruno Wille och Wilhelm
Bölsche ha i Tyskland producerat liknande
verk af en lika afgjord stilistisk förtjänst
och konstnärlig liflöshet. Det finnes i
Göran Delling icke en figur med rödt blod i
ådrorna — det rinner romantikens blåa
månsken eller naturfilosofisk
stämningsmo-nism i alla deras kärlväfhader. Och själfva
den tankevärld, hvari Forsslund rör sig,
förmår aldrig ta riktigt fått på ens intresse.
Den förening, som en gammaldags
rousseau-anism — hvilken dualistiskt skiljer på natur
och kultur, hetsande upp dem till
förbittrad fiendskap på ett sätt, som nästan
förbinder en att tro på djäfvulen och
djäfvulens verk, det moderna samhället — den
förening som denna konservativa
rousseaua-nism i Rääf af Smålands ända ingått hos
Forsslund med Häckels generöst
principut-jämnande monism är så pass oorganisk och
onaturlig, ja rent af ologisk, att
temperaturen hos läsaren sällan stiger öfver
nollpunkten. Boken slutar med att Göran
Delling stående på sina skidor kastar sig
utför en ättestupa, för att på något mycket
oklart och mystiskt sätt lämna plats för ett
par mycket oklara och mystiska, från
Amerika hemvändande barndomsvänner, som han
eljest inte tänkt vidare på och som läsaren
aldrig fått eller önskat närmare besked om,
men hvilka nu skola utföra den
världsfrälsning, han själf inte fullt mäktade.
Forsslund beskrifver vackert och osannolikt hans
svindlande fall, men det hjälper inte,
läsaren har likväl ett bestämdt intryck af att
han inte faller, utan stiger, en fullständigt
overklig och sönderflytande dimfigur, hvars
luftiga konsistens med sin inre spänning
mellan Rousseau och Hackel länge
afvak-tat detta tillfälle för att förflyktiga sig . . .
Det njutbara i Forsslunds stora roman är
de friska naturskildringarna med deras doft
af granskog och klar bergsluft. Och man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
