Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tolfte häftet
- Svensk berättarkonst. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK BERÄTTARKONST. 665
förvånas gång på gång öfver språkets
klangfulla och oklanderliga skönhet, som i sin
fyndighet och lugna arkitektur har blott föga
af den kärfva manlighet, som skulle duga
till konstnärlig form för Forsslunds
natur-evangelium och kulturkritik. Hans lyriska
temperament, som i bunden form stundom
får så graciösa och rytmiskt välklingande
uttryck, rymmer äfven här en motsägelse.
»Göran Delling» är utan tvifvel det
svagaste alstret af Forsslunds betydande och
sympatiska författarbegåfning, som i
djurberättelserna och i lyriken fått så mycket
starkare och originellare uttryck.
*
Sigfrid Siwertz’ lilla novellsamling
Margot är en ungdomligt vemodig och
ungdomligt själfull bok, diskret och behärskad i
hela sin känsloskala, utformad med en
alldeles förunderlig teknisk skicklighet och
med försynt och brinnande konstnärsglädje.
Det är på ett sätt ingenting nytt och
oväntadt i denna fina och älskvärda bok; det är
storstadsnovellen, sådan den rätt flitigt odlats
hos oss de sista åren, och hvars inre nerv
är en känsla af medlidande och trött
resignation, ibland stegrad till en
frossrys-ning inför lifvets tomhet och grymhet.
Titelnovellen är skildringen af ett på
tillvarons vågor maktlöst glidande människolif
— det är en stämning, som är rätt
välbekant från vår novellistik, och dock finnes
det i Siwertz’ bok någonting djupt — starkt
är inte rätta ordet — personligt, något så
äkta och intimt, att man gripes.
Det är inte bära teknikens förvånande
säkerhet och formgifningens klara lugn. Det
innebär verkligen ingen öfverdrift, om man
säger, att Siwertz redan i denna debutbok
öfverträffar våra något äldre
storstadsnovellister i smakfull och mogen berättarkonst,
i detaljens utsökta impressionism både i
natur och människoskildring. Han griper
aldrig på måfå i krampaktig ovisshet, som
Melsted så ofta gör, han kastar sig icke
med journalistisk och ofruktbar ifver öfver
det oväsentliga och likgiltiga, som det gång
på gång händer Berger, för att nu välja
ett par jämförelsepunkter. Och hans
iakttagelse har större omfång och rikedom än
Söderbergs, i all sin mjukhet en intensivare
lyrisk stämning än Bergmans. Det är väl
eljest af dessa fyra han lärt.
Nej, det är något eget i själfva hans
temperament, som fått uttryck i hans
noveller, och som ger dem själfständighet och
lif. Det kommer inte bäst fram i de mest
afrundade och färdiga bland dem, såsom
»Margot», »Soldaten Maria», »Det blå
rummet». Det förnimmes klarast i de mera
skissartade berättelserna, »En öfverflödig»,
»Konvalescens» och »Trots allt». Det är något
mjukt och brådmoget, oberördt och förfaret
på en gång, en djup och vänligt fördrömd
blick från ögon, som redan sett mycket,
lidit och gråtit och vändts inåt i ljuf och
smärtsam resignation. Det är en
hänförande stämning af ungdom — »unga årens
tysta oförstådda plåga», som en annan ung
skald sjunger — i en berättelse som »En
öfverflödig», liksom af vekt och vackert
allvar i »Trots allt».
Just därför att »Margot» är mera än en
sällsynt färdig form, just för det darrande
lifvets skull i dessa sidor, vill man så gärna
i Sigfrid Siwertz’ novellsamling se något nytt
och utvecklingskraftigt. Sådan den är, är
den vacker och märklig.
#
Fantomen, den nya novellsamlingen af
Henning yon Melsted, är sin författares
tionde eller elfte bok och gör just därför ett
egendomligt intryck af oro och formlöshet
vid sidan af Siwertz’ så mycket färdigare
och säkrare debutsamling. »Fantomen» hör
med all visshet till författarens svagaste verk,
och dock förmår man äfven däri skymta de
egenskaper, som ge Melsted en ställning för
sig bland våra novellister.
Man frapperas af energien i hans grepp
på sina ämnen. Skendöds- och
vampyrmotivet i titelberättelsen förskrifver sig nog
icke bära från en förkärlek för det bisarra
utan sammanhänger med hans sträfvan att
se djupt in i själarna, att följa lifvets flykt
ända dit, där den som en blind fjäril slår
vingarna mot en oöfverstiglig och osynlig
mur. Och likväl är det bära försöket som
inger aktning; det utfaller på ett mycket
ofruktbart sätt, och det vidlyftiga, ibland
groft effektfulla maskineriet ger nästan
ingenting af själslig upplefvelse, af aning och
intuition. Det är ett visserligen starkt
och energiskt men godtyckligt och i sin
planlöshet brutalt försök att ge konstnärlig
form åt dödsmysteriet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0721.html
