Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det evigt manliga. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET EVIGT MANLIGA 21
mening än sin omgifning, utan att
därför förfalla till koketteri med sina
företräden. Hon var blond, rosig, välklädd,
satt bra till häst och likaså på
pianostolen, där hon äfven korrekt utförde
lättare musik. Hon tog sig behagfull
ut, antingen hon hvilade i en stol och
höll sig skämtets idérikedom från lifvet
med förebrående små utrop, eller
dansade, eller gick, det sista med glidande
steg på golfvet, utan bestämd rytm.
Hennes blå ögon voro ärliga och
oberörda, och hon hade aldrig tänkt en
sträf eller afgörande tanke eller tagit ett
fast tag i någonting annat än tyglarna
på en inriden häst.
Och nu var hon i det allra närmaste
kär och hade att göra klart för sig,
hvilkendera af de båda tillbedjarne som
var föremålet. Det måste göras ett val
som afgjorde, att en af dem, som sig
borde, var henne fullkomligt likgiltig,
medan i samvaron med den andre
rymdes all lifvets fullhet.
Detta var icke lätt beställdt, när de två
uppvaktade henne precist lika mycket, när
ingen skulle ha kunnat skilja dem åt
från ryggen och det öfverhufvud var
omöjligt att hitta pä en egenskap hos
någon af dem, som icke den andre ägde
i samma mått.
Ställningen hotade att bli plågsam
för en korrekt ung flicka, som
visserligen icke var framskridet modern, men
dock läst tillräckligt om kärleken som en
sakramental nådeakt, i hvilken det gällde
evig lycksalighet eller evig förtappelse,
beroende på, om man hade den rätta
tron eller icke. Det var som om man
räckt henne tvänne kalkar altarvin, om
hvilka hon visste, att den ena var
förgiftad, men icke hvilken. Hon blef så
tveksam i hela sitt väsen, att det
stundom var henne omöjligt att välja ens
mellan två tebröd af samma sort. Hon
började magra af detta.
Äfven de unga männen hade det
oroligt. När de icke voro hos henne,
tillbragte de dagarne i sina tornrum och
kikade genom stora tuber ned på sjöns
is, hvit som ett oskrifvet pappersblad.
Så snart en släde med någon af de
välkända hästarna sköt fram öfver
snötäcket, gjorde den andra i ordning sin
och var framme, innan téte-ä-téten med
den tillbedda hunnit ta fast form. Eller
också sutto de och afhöllo hvarann
liksom med hotande kanonmynningar från
att ge sig i väg, tills mörkret kom, och
man for på vinst och förlust. Väl framme,
kunde de dock ej neka sig att ha
ofantligt trefligt på tre man hand, ty de höllo
fortfarande af hvarann, och spänningen
framlockade blott deras älskvärda
egenskaper i skoladt och behärskadt
jämnmått. De skrattade utan baktanke åt
hvarandras infall, och fröken Ebba
skrattade med. Men åt hvilkendera sidan
hon vände blicken, kunde hon icke
återhålla den något skygga trofasthet under
glittret, som i ett manligt sinne lockar
fram tanken på en möjlig och
närliggande, otroligt stor lycka. När de farit,
kände hon sig ovärdig och otrogen,
utan att veta mot hvem, hvilket ökar
obehaget, ty då har man ingen att
skylla på.
Så stodo sakerna en afton i
februari, då det var middagsbjudning i den
unga damens hem. Den var i half
enkelhet, det vill säga champagne förekom
icke, och herrarna hade redingote, men
sällskapet var lika talrikt och alldeles
lika sammansatt som vid de stora
festdagarna. Man höll godt ihop där i
trakten och underlät aldrig att bjuda
någon som kunde räknas med i den icke
alis trånga herrskapskretsen. Alla kände
hvarann väl och hade mer än en gång
sagt hvarandra, allt hvad de kunde finna
på att säga. Detta hindrade dem dock
icke att säga det än en gång med oför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
