Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det evigt manliga. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET EVIGT MANLIGA
25
Kavaljerernas ystra lynne höll sig
ännu, när de stodo på trappan och sågo
sina slädar köra fram i raden, med
lyktorna klarögda och stirrande under piskornas
klatschande. En fatalistisk känsla grep
dem, att det kunde vara lika så godt,
om man kastade sig i första bästa, vid
den sida man råkade på, och spelade
den roli som hörde dit under återstoden
af tillvaron.
Baron Karl slängde beslutsamt
cigarren i snön och talade tätt intill kusinens
bäfverkrage: »Vi åka i kapp på sjön,
inte sannt? Jag sätter in allt på det. Gör
du detsamma?»
Baron Gustaf vände på hufvudet och
såg rivalens blick så brinnande, att det
föreföll honom, att han kunnat tända
sin cigarr på den, om han velat. Han
lät den emellertid falla, äfven han, i det
han förstod ordens hela innebörd.
»Godt», svarade han, »vi ta en liten
omväg, för att bli fria från de andra,
och mötas i viken nedanför mejeriet. Fem
minuter?» — »Fem minuter.»
Därefter vände de sig åter till
omgifningen och bytte afshedshälsningar och
skämt. Patronen, som med ånyo
uppflammande gästvänskap kom och ville ha
besked på sin inbjudan, fick det
orakelmässigt dunkelt.
»Tack, tack, en af oss skall komma,
och det skall bli mycket roligt.»
»Hm», stammade han, »hvilken?»
»Den som inte får förhinder.
Rege-mentsärenden, farbror», tillade de för att
stilla hans grubbel. Och därmed körde
slädarna i väg under lindarnas svarta
grenar med alla nattens gåtfulla stjärnor
på. När de kommit litet afsides, sträckte
den förste ut sin arm och sopade ned
kusken bakom sig i snön, medan han
grep tömmarna.
»Gå hem, Johansson», sade han, »gå
hem, det är nyttigare. Johansson får
för litet motion.»
Johansson hade svårt att fatta denna
plötsliga ömhet om en kusks hälsa, där
han rullade i drifvan. »Förlåt, baron»^
frågade han.
»Johansson är tyngre än den andra^
eller också lättare. Ni få sällskap om
ni följas åt. Se sig om!»
Han gjorde så och iakttog till sin
förvåning, hur samma manöver upprepades
på den andra släden.
»Skall ske, baron.» Och han slog
af sig snön och knäppte upp rocken för
att icke få för varmt. Den andra gjorde
likadant, och när de voro färdiga
därmed, slogo de sig tillsammans och
utbytte tankar. Deras herrar voro då
redan försvunna nedför sluttningen mot
isen.
Därnere höllo de under pilarna och
sågo ut öfver sjön.
Den låg slät och blåhvit framför dem
under en hvass halfmåne; där var tunnt
med snö och tämligen kallt. Några svaga
hvita norrskensflammor skymtade och
försvunno, liksom om någon andats på det
blanka hvalfvet. Karlavagnen stupade
nedför sin backe, och Polstjärnan stod stilla
med alla de andra mera okända ljusen.
Förslaget tycktes dem muntert och
angenämt i och för sig, och de längtade
som barn efter att få börja. Men de
behärskade sig och visade sportsmässigt lugn,,
där de stego ur och med vana, kraftiga
smekningar upplifvade sina trafvare och
i mörkret kände efter, att de voro i god
kondition och icke ätit sig tunga af
haf-ren.
De kommo öfverens om målet, en
lång udde ett par kilometer därifrån,
makade slädarna i jämnbredd, tryckte fast
mössan öfver hjässan, satte sig tillrätta
med piskan i hand och svängde snärten
i täkt efter en långsamt afmätt räkning.
Klatschen smällde till i ett enda ljud,,
Hektor och van Houten, som förstått
hvad det var frågan om, sträckte sig som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
