Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det evigt manliga. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 PER HALLSTRÖM
pilar på bågsträngarna. De släpptes lösa
i samma ögonblick, och det bar i väg.
De första minuterna föreföll det båda
herrarna att deras älskade djur aldrig
någonsin sprungit så bra. Luften sjöng
och hvisslade mot öronen, och blodet i
pulsarna jublade i samma rytm. Den
hårda och släta isen klang svagt och rent
som en resonansbotten inunder af
hof-varnas slag och medarnas snabba
stråkdrag. Den torra frosten stack i huden,
och strändernas skugglinjer drogos undan
bakom dem så fort, som om någon stått
och nystat in dem.
Bra Hektor, tänkte de, bra van
Hou-ten, du vet hvad det gäller! Du låter
inte sticka ut dig; allting ta vi in, både
äran och priset och lyckan till evig tid.
Ett förträffligt påhitt det här, så
alltigenom roligt och lätt! Man skulle vilja
fortsätta jämnt, och det är nästan synd,
att ingen ser på triumfen.
Men när de läto en snedblick glida
åt andra sidan mot medtäflaren, var det
som ett slags förtrollning öfver det hela.
Isen sjöng väl ännu, luften hven, rörelsen
var omkring dem, men själfva voro de
lika stilla som stjärnorna därofvanför.
Samma skugglika hästhufvud sträcktes
otrefligt gäckande bredvid deras egen
vackra springares utan att ändra läget
med en hårsbredd, som om det verkligen
bära varit en skugga, kastad af något
obekant och retsamt förföljande ljus.
Samma bepälsade figur ett stycke bakom
djuret upprepade på ett kväljande
parodiskt sätt deras egna rörelser. Det var
som om de kort i en dröm, där man
aldrig kommer någon vart, hur man än
bär sig åt. Och månen stai sig till en
blick på det hela med ett svagt grin i
sin fadda och kyliga profil, och
Karlavagnen med alla sina åthäfvor stod
orörlig som de själfva.
Det hvirflade i deras hufvud vid
tanken på hvad som stod på spel, men de
kufvade vreden, innan den hann bli till
med uppbjudande af all snabb beräkning
och all konst i att sköta tömmar och
piska. Det tycktes dem, att föremålet
för deras känslor satt bredvid i släden,
mjuk och varm och beredd att låta kyssa
sig med all den särskilda krydda och
behag, som frosten skänkte ett dylikt
ynnestbevis, när de bära hunnit först fram. De
kände också med hästens ifver att
utmärka sig och för alltid afgöra frågan
om den smått löjliga täflan som förföljde
den från en på det hela så underlägsen
rival.
Men ingenting hjälpte. Hur det
trummade hvasst i isen, hur det hvisslade
och sjöng, skuggan var bredvid, envis som
en skugga, rörelsen var bära inbillning
och ingenting vunnet med den. I
samma sekund knastrade isen och medarna
gnisslade otäckt mot stenar i
strandbrädden. Man var framme, man hade
verkligen tillryggalagt afståndet och
tydligen helt fort, men ingenting var därmed
uträttadt.
De båda körsvennerna lyfte artigt
sina piskor till hälsning, medan de svängde
nedför sluttningen tillbaka, men deras
ansikten gömde i mörkret allt annat än
artiga miner.
»Det där», ropade baron Karl, »kunde
lika gärna ha varit ogjordt. Vete tusan,
hvad det är med ditt chokladdjur, det
skäms inte ens för sin färg. Se på den
här i månskenet, just som frosten pudrar
öfver den! Den ser nästan grön ut.»
Ägaren föraktade att svara på
dylika tillmälen och sprang ur och
klappade sin van Houten, men utan vidare
glädje.
»Det blir att göra om igen», sade
han, »tillbaka till utgångspunkten, när
de fått pusta ut. Så länge isen ligger,
blir jag på platsen.»
Och han nästan önskade, att en vak
skulle öppna sig och afgöra deras täflan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
