Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett blad ur den svenska dramatikens historia. Af Lotten Dahlgren. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT BLAD UR DEN SVENSKA DRAMATIKENS HISTORIA 37
BERNHARD VON BESKOW.
konst, hvaraf i hans tanke vännen von
Beskows »dramatiska dikt» Erik den
fjortonde utgjorde en så melodisk
efterklang, dragas ned af en Börjesson och
en Blanche, författaren till »Engelbrekt
och hans dalkarlar». Den realistiska, rent
af pöbelaktiga ton, som efter det
akademiska skönhetsmåttet i och med dessa
stycken införts på tredje Gustafs scen
och i den svenska litteraturen, skorrar
fruktansvärdt i den gamle hofmannens
öron.
Tvenne bref från denne till Beskow,
däri brefskrifvaren utgjuter sin förargelse
öfver de oförskämda nyhetsmakarna,
ligga framför mig. Det ena är dateradt
den 16 apr. 1846, det andra den 27 apr.,
samma dag Geijer sändt sin vän
Börjesson det här anförda vackra erkännandet.
I det första brefvet skrifver Brinkman:
»Det är en förbannad olycka, att Svenska
akademien blott har den rättigheten att ’belöna’
hoppgifvande skalder, ej tillika den att pliktfälla
sådana poetiska missfoster, som den nye Erik
XIV. — Jag tror aldrig någon rimmande slyngel
har så förargat mig som denna. Jag hade i
anledning af det ohäjdade berömmet i flera
tidningar blifvit ganska nyfiken och gladde mig
åt läsningen, då förf. i synnerhet berömdes för
den utmärkta poetiska stylen. Jag tillstår äfven
att jag väntade något slags ovanlig förtjänst af
en skald, som så omedelbart efter dig
vågat^företaga samma ämne. Jag önskade i synnerhet
att råka dig, min egen vän, fullt öfvertygad att
en täflan ingalunda skulle göra dig orättvisa,
ifall något verkeligt snilleanlag uppenbarat sig
i det nya försöket. Olyckligtvis så hade jag
ingen pålitlig konstdomare under styckets
teatraliska lefnadstid! Blott Pontin* som sett det
en gång, då det gafs med stormande bifall,
sade mig: ’Jag vill ingenting orda därom tills du
får läsa’t, men då är jag säker att du kommer
att dela min köld’. Som jag ännu ej tagit
afsked ifrån min befattning som riksläsare, lät jag
i går strax komma boken helt färsk ur ugnen
— och jag kan ej med ord uttrycka hvilka
förbannelser jag utöste öfver denna vämjeliga
smörja. Där finnes då ej en gnista af snille i
* Magnus Martin af Pontin, medicinalråd,
vitter författare, f. 1781, d. 1858.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
