Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fragment. Efterlämnade anteckningar af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAGMENT 45
knacka doft och stilla som stundernas
osynliga små timmermän, när de timra
kistan, som så sakta blir färdig.
Men långt borta i skogen öfver de
gula, nyss frostbundna markerna skriker
en fågel, gällt, gladt!
Han ser på sluttningen; blåsipporna
tindra redan under granriset, och gröna
grässtrån sticka upp.
Men han blygs att sitta där i våren,
ty han vet, att han har döden på sitt
ansikte. Så skulle de vissna bladen
känna, om de kunde, innan vårstormen
sopar dem bort.
Och han undrar, hvadan alltid hos
honom funnits den hemliga driften mot
det som vissnar, mot det som ruttnar,
mot det som gulnar, när han ändock
djupast endast hör lifskällan sorla svagt
om vår och ungdom, om det sunda, ljusa
lifvet som sätter knopp och slår ut —.
Och han tar en gren af sälg med svagt
lofvade hängen och för den mot sin
mun och kysser så ömt och skyggt som
aldrig någon kvinna dess fina, knoppande
dun.
Saltsjöbaden.
* ••+:■
Hela hösten, hela november har jag
velat skrifva en liten senhöstskildring
från Stockholm när det skymmer, det
är så oändligt vackert.
Innan solnedgången ligger himlen
hvit och tunn öfver Jakobs kyrka,
Stockholms mest stockholmska kyrka, vänlig
som en stor barndomsleksak med sina
upplysta, breda fönster, så nära gata och
färdsel.
Men solen sjunker öfver Mälaren
borta vid Vasabron i djuprödt, som
bleknar men brinner, de första lyktorna
skimra som gröna stenar utefter kajerna
i luft som tätnar och uppsuger solreflexer,
darrande i bärnsten på rutorna och gå-
ende öfver i bleck-, kallgrå, blankgrön
färg, som alltid, jag vet ej hvarför,
erinrar mig om döden.
Men det röda skimret från
solnedgången i väster breder sig, och hela
himlen fyller skymningen med svag
rodnad, och luften blir violblå bakom tran
och hus.
Torgets stora, bladlösa popplar vaja
som sorgevide öfver hela staden genom
mörkret för kvällsblåsten, som kommer
ifrån haf och tycks föra med från
ensamheten ensamhetens kalla stjärnor.
Det mörknar, strömmen på gatorna
går mot öster, mot de upplysta hemmen,
och alla gatorna mynna ut i dunkel blå,
tät skymning.
Men på de små gatorna är det
dystert — framför afklädda damfotografier
i en bod står en äldre gentleman och
några halfvuxna pojkar, som bli röda i
kinderna, men rent och hvitt är det
i strykerskans bod, där flickorna stå
bland allt det hvita, glada af värmen,
glada af arbetet, och stryka de hvita
plaggen blanka. — Klockan slår fem
med tunga slag, och det blir tomt på
gatorna. Sminkade flickor skymta i
gathörnen, hemlösa män, som ätit, uppsöka
sina kalla kamrar, och de mest ensamma
sitta och huttra i gasskenet på
kyrkogårdarna.
Dec. 1902.
* *
Jag vet ej om någon stad i världen
kan erbjuda en sådan stämning af
ödslig melankoli som Stockholm en
vinter-middagsskymning. I Fredsgatans fond
lyser kvällsskenet tungt rödt öfver en
dunkel strimma af ett landskap, kargt
och fattigt, eländets allvarstyp, men från
Saltsjön kommer en tung, blå
hafsskym-ning, mättad med sjödimma och
enslighet. Människorna glida ohyggligt förbi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
