Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Traditionen. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 GUSTAF ULLMAN
Glömsk af dagens och ställets helgd
skroderade fadern: — Min Petrus Samuel
— vår äldste. — Har nyss tagit sin
filosofie kandidat. Den teologie kommer
efter. Först därmed begynna hans
egentliga studier. Det har varit oss kärt att
låta vår äldste åtnjuta hela den
utbildning, steg för steg, som jag och före
mig min älskade fader, domprosten, och
min vördade farbror, biskopen — som
en gång de, före mig —.
En piga med en oerhörd tebricka
tystade prostens svada för en stund, och
sonen gled sakta ut på verandan, där
den lilla änkeprostinnan Schaaf satt
orörlig och sluten vid makens bår. Länge
stod kandidaten där, lätt böjd ner mot
den döde, som ville han söka tolka de
vissnade dragens fina, stumma löje. Unge
Somlings forskande blick röjde där, att
först nu fann han prosten Schaaf
verkligt afundsvärd. Men vid salongens
tröskel dröjde systern och följde med en
sjukvårdarinnas ögonkast fadern och
brodern.
Sedan prosten druckit te, bröt man
allmänt upp och ordnade sig för
processionen.
Kistlocket skrufvades på, och
likvagnen körde fram på gårdsrundeln. Vice
pastorn ledde ut prostinnan, som skulle
påpälsas till kyrkogårdsfärden.
Fosterdottern måste stanna hemma för att lägga
sista hand vid middagen.— Då erinrade sig
gamle Somling, att han hade på sig några
oafsända bref, drog upp dem ur
kaftanen och såg sig omkring. Så vaggade
han stånkande bort till ett par
bondgubbar, som med händerna på rygg stodo
och trampade i dörren till en kammare.
— Åh, var snäll någon här och gå
med dessa till stationen — bad prosten
och sträckte brefven rätt ut i luften. Men
ingen tog dem.
Hans blodsprängda ögon blänkte till
i häpnad, som om de inte trodde sig
själfva. Då skakade en krum och
skäggig gammal bonde sitt snöhvita hufvud: —
— Vi ha nu inte kommit hit för att
gå till stationen med herr prosten
Somlings bref utan för att följa herr prosten
Schaaf till grafven — sade han tryggt.
Somling blef dunkelröd och kastade
hufvudet bakåt, så att kragen skar in i
halsens hängande fetma. Men han fann
sig snart, stoppade ner brefven igen, och
i det han tungt vände sig på klacken,
genmälde han högtidligt:
— Ja, äfven jag har kommit för att
följa eder prost till grafven.
Han var ombedd att förrätta
jordfästningen, och alla förstodo, hvilken
betydelse han tillmätte denna sin uppgift.
Kistan bars ut.
Jämte bärarnas dofva steg hördes
endast snyftningar och suckar samt
prosten Somlings astmatiska stönanden,
medan han ordnade kappan och prästkragen.
Endast han och änkan skulle åka till
kyrkan, de öfriga skulle gå efter. — I
ett af de sista leden mellan en
gymnasist och en torpare valde kandidat
Somling sin plats. Fröken Somling höll sig
bland bondhustrurna. Båda syskonen
tycktes vilja i all stillhet taga afstånd från
faderns stoltserande, åtminstone för egen
del undandraga sig det uppseende, han
på alla sätt framkallade. —
Vinterblåsten hven med makt, så att
den långa, svarta människokedjan
sviktade. Unge Petrus Samuels hvitgula
hår flög om hans tinningar, som skulle
det slitas bort, och hans blekhulliga
kinder skiftade i blåviolett. Men det
egendomligt kloka, förlästa gossansiktet
uttryckte nu med en ofrivillig grimas en
gnagande och kväljande leda, som
tycktes göra honom likgiltig för köldens
bitande skärpa såväl som för hela den
sorgefest, hvari han deltog. — När man
hunnit in i den hvitrappade kyrkan, som
klädts med granar, och prosten Somling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
