Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Traditionen. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRADITIONEN
85
ståptligt svept i sin prästkappa steg
fram till den i koret paraderande lilla
kistan, och allas blickar andaktsfullt
riktades dit — sänkte kandidaten sitt
hufvud och förblef under hela akten
stående så med blicken mot golfvet, som
för att intet se. Men man kunde ju
mycket väl tro, att han lyssnade så
mycket uppmärksammare. —
Begrafningsmiddagen med dess många,
landtligt stadiga julrätter hade tinat upp
de af kyrkvandringen frusna gästerna.
Man började litet hvarstans längs de
genom halfva huset uppdukade borden tala
om saker, som hörde det hvardagliga
till eller åtminstone hade föga med den
nyss jordade kontraktsprosten att skaffa.
Det blef då en halft generad, halft
motvillig tystnad, när prosten Somling
mödosamt reste sig och knackade i sitt glas.
— Vid griften hade han för den kalla
väderlekens skull sagt endast några
afskedets ord till den hädangångne och
en tröstande maning till tålmodig
undergifvenhet åt hans närmaste. Nu ville
han göra sig till tolk för den djupa
tacksamhet, som samtliga närvarande och
alla kyrkans sanna vänner måste ägna
en sådan arbetare i Herrans vingård, en
sådan herde och väktare, som den man,
de nyss ledsagat till den sista sabbats-
hvilan. —––––Schaaf hade i lif och
död, i stort och smått varit ett mönster
för dem alla. Hvar och en hade
outsägligt mycket att lara af honom. Sina
redan grånade ämbetsbröder hade han
gifvit ett ovanskligt föredöme i trohet
och nit, ödmjukhet och fromhet. —
Här hörde alla utom talaren en
dämpad hostning från de yngre
prästmännens horn.
— Ingen — fortfor prosten — ingen
visste sin hädankallelses stund, men måtte
den Högste i sin nåd finna dem, alla
och en hvar, lika väl beredda för
räkenskapens och belöningens möte med den
evige vingårdsherren, som de vågade vara
förvissade, att Han funnit Schaaf. -—
Talaren gjorde här en paus för att
snyta sig. Som pä signal trycktes en
hel rad näsdukar mot upphettade
ansikten. — Med höjd röst och en ovig
half-sväng ner åt de yngres, komministrarnes,
pastorsadjunkternas och barnens krets
fortsatte han.
— Ej blott åt de gamla, i lifvet
mognade, i tjänsten pröfvade hade den
bortgångne lämnat ett ovärderligt minne.
Också de unga — ja, kanske främst de
unga och oerfarna, som ännu stodo i
spirande växt, kunde och borde hålla
klar och strålande för sina ögon bilden
af denne trogne och gode Guds tjänare.
Just dem hade han haft i åtanke, in i
det sista, och velat med frikostiga gåfvor
stödja och främja deras arbete för
framtiden — deras och kyrkans, den
evangeliskt-lutherska kyrkans framtid. Och i denna
kärleksfulla omtanke måste de unga se
en uppmuntran till flit och ifver på vägen
mot stora och fruktbringande mål! —
prostens flammande blick sökte öfver
fat och terriner, flaskor och glas sonens
hufvud. Det var böjdt, liksom förut i
processionen, djupt och orörligt böjdt
ner mot tallriken.
Med doft förebrående tonfall talade
fadern vidare.
—- Men — också en maning skulle
de se däri!
Ett manande och varnande
väckelseord skulle de höra däri, klingande till
dem från andra sidan grafven. Det skulle
hjälpa dem att icke svikta i kampen mot
den nya tidens otrosmakter, mot våra
dagars hedendom, vore den så skamligt
ohöljd eller illslugt förtäckt i
vetenskaplighetens frestande förklädnad. När
svekfulla och fräcka röster sökte förvilla deras
sinne, fånga deras hjärtan och locka dem
bort från deras fäders och hembygds
rena, fasta bibeltro och oskrymtade guds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
