Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Traditionen. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
GUSTAF ULLMAN
Somling var oemottagligare för skäl
än någonsin.
— Godt och väl — godt och väl —
flåsade han, dunkelröd ofvan kragen, som
skar djupt in.
— Men jag får verkligen säga, att
ännu aldrig har jag närvarit vid en
installation, där jag icke själf tjänstgjort. —
Han hade tvärstannat midt i
förstugudörren, hindrande alla att komma ut.
Fröken Somling smög bakom de andra
längs väggen för att nå fadern. Innan
hon hunnit fram hade biskopen, redan
i hatt och kappa, återvändt till Somlings
sida och med sin förnämt hesa, ordnande
röst yttrat de salomoniska orden:
— Kontraktsprosten kan ju såsom
tredje man i dag stå för altaret — utan att
sjunga. —
Men under mässningen stod gamle
Somling mellan de två sjungande
pastorerna för altaret och gapade i täkt,
för att inbilla församlingen, att han
verkligen sjöng med.
Efter installationsakten i kyrkan
vidtog festmiddagen i prästgården.
Den bedöfvande värmen dämpade till
en början sällskapsglädjen men
medverkade omsider till den höga, fylliga
stämning, välfägnaden frambragt. — Bland
festtalarna märktes som alltid
kontraktsprosten Somling.
Att icke vid ett tillfälle af detta slag
få yttra sig offentligt skulle kunnat kväfva
honom eller menligt inverka på hans
matsmältning. — Med illa dold otålighet
lyssnade man till hans snirklade haranger.
— Han ville än en gång på denna
brodern Vattlings högtidliga
installationsdag erinra om hans företrädare, förre
kontraktsprosten Schaaf. När hans
begrafning samlade dem till detta herdetjäll,
låg vintern hård öfver nordanlanden. Nu
stod allt i ljufligaste sommarfägring.
Förhoppningarna från den gången voro också
lyckligt uppfyllda. Schaafs verk hade
blifvit anförtrodt åt en man, som med
samma trofasta kärlek och nit skulle föra
det vidare, till Guds ära och
församlingens eviga väl. Därmed var ännu en
länk knuten till den traditionens kedja,
som aldrig borde brytas —.
Nu höjdes glasen mot kyrkoherde
Vattling, som bugade åt alla håll, med
fuktiga, plirande ögon och svettigt blek
om de magra kinderna. Efter en
krampaktig harskning besvarade han Somlings
skåltal.
— Också Somling hade på sina
skuldrör öfvertagit en stor del af Schaafs verk,
då han efter honom mottagit
kontraktsprostvärdigheten. Däri kunde man äfven
se ett godt omen för framtiden. Ingen
ägde i högre grad än Somling
betingelser att fylla de kraf, som följde af denna
ställning. —
Äter klang och glitter af höjda glas.
Somlings namn susade vördnadsfullt emot
honom. Han nickade och svällde ut,
så att han nästan undanskymde sin
bordsgranne, biskopen.
Vid kaffet bad Somling i nådig ton
vice pastorn vederkvicka dem med litet
musik.
— Du är ju utrustad med sångröst.
Låt oss höra!
— Ja, det vore utmärkt snällt —
instämde värden och slog tjänstaktigt upp
pianot.
Vice pastorn var trött efter mässningen
och middagen och tycktes inte mycket
villig att lyda. Men med en knyck på
nacken slog han sig ned vid
instrumentet och klarade strupen.
— Nu får vi sång — ropade
kontraktsprosten och tystade med en
faderlig åtbörd de sorlande grupperna.
Pastorn stämde upp en af Wennerbergs
hymner ur psaltaren:
— Görer portarna vida och dörrarna
höga —.. Lutad i en soffa, bågnande
af välmåga och själf belåtenhet, vaggade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
