Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Några intryck af Giosue Carduccis person. Af Ellen Lundberg f. Nyblom. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 ELLEN LUNDBERG F. NYBLOM
och som rundt om garneras med pipor af
olika slag, storlekar och åldrar. Golfvet
är klädt med en enkel bastmatta. Dagern
kommer riklig genom ett par stora fönster,
och utsikten är glad och öppen, vettande
mot kullarnas böljande och fria linjer.
Första gången jag såg Carducci var
denna kalla, snötunga vinterdag för snart
fyra år sedan, och han satt hopkrupen
framför elden, rökande sin pipa och helt
försjunken i läsningen af Leopardi’s Pensieri.
När han reser sig upp, märker man
genast, att han icke längre är den
kraftfulla uppenbarelse man tänkt sig vid
läsningen af hans verk. Hans hållning är
redan lutande, och hans stora lejonhufvud
med det starka, nästan brutala
ansiktsuttrycket bär en man af glesnadt och
gråsprängt hår.
Efter sitt sista slaganfall uttrycker han
sig med svårighet, men hans små svarta
ögon blixtra och lefva, faktas af rörelse
och kunna ibland få ett mildt, nästan ömt
uttryck, när man kommer in på något af
hans älsklingsämnen. Man ser, att om
också orden tränga ansträngda öfver hans
läppar, lefver det inom honom af spelande
tankar och fasta, klara idéer.
Han lägger ned sin bok och helsar oss
välkomna, och då jag sedan nämner
något om Leopardis Pensieri, som han nyss
setat fördjupad i, lägger Carducci handen
på boken, och säger, att han i dessa
»tankar» finner en outtömlig skatt af visdom
och njutning. »Jag läser dem ständigt»,
säger han, »men jag kommer aldrig till
botten med dem».
I parentes är den rätt egendomlig,
denna Carduccis stora kärlek till Leopardi;
den senare så olik honom själf i läggning
och kynne, — Leopardi, den födde
me-lankolikern, skeptiker och pessimist ända
till sjuklighet, skygg stämningsmänniska
och enstöring; Carducci åter robust, trotsig,
stark i idéer och uttryck ända till
brutalitet, alltid i lefvande kontakt med lifvet
och samtiden, och i grund och botten,
trots sitt ursinne och sin häftigt
uppflammande vrede, optimist, när det gäller hans
älskade land och folk så väl som hela
mänskligheten. Den stora känsla de båda
skalderna dock ha gemensam, är deras
genomgripande fosterlandskärlek, som ger
sig luft i deras diktning i lof och aga,
och som besjälar hela deras lifsriktning.
Carducci visar oss med lugn vänlighet
omkring i sitt stora arbetsrum, hvilket
formligen dignar af böcker, och han pekar på
de väldiga trafvar af buntade lösa papper,
som utgöra en af dess största dyrbarheter,
— hans egna föreläsningar vid Bologna
universitet från det år han först besteg
den berömda katedern år 1860; —
ovärderliga manuskript, som ligga hopade på
hyllorna. När han låter blicken glida öfver
sina bokhyllor, är det med ett nästan
förälskadt uttryck, och han berättar, huru han
ibland om sommaren ute på landet gripes
af en så stark längtan att återse sina
böcker, att han reser ned till Bologna, låter
öppna luckorna för biblioteksfönstren, och
först sedan han en lång stund mättat sig
med åsynen af sina älskade folianter,
vänder han åter till bergen.
På hans skrifbord står en enda prydnad,
en byst af Brutus, och han lägger handen
på hans hufvud. i>Det var en man»,
säger han beundrande, — — »och en ärans
man, som Shakespeare säger», tillägger
någon, och Carducci nickar, glad åt att ha
blifvit förstådd. Denna starka symbol för
oppositionen mot enväldet, för det
moraliska och personliga modet, tilltalar lifligt
Carduccis ännu ungdomligt rebelliska sinne.
Visst är, att om Carducci diktat La Divina
Commedia, skulle han besparat Brutus, att
till eviga tider sönderslitas af Luciferos’
hvassa huggtänder, utan han hade säkert
gifvit honom någon bemärkt plats, om
också icke i ett paradis sådant Dante skildrar
det, och hvilket Carducci benämner vasto
de ser t o di luce teologie a.*
Så faller talet på Shakespeare, och
Carduccis ögon lysa af hänryckning, när han
nämner Julius Cæsar och Coriolanus.
Coriolanus, berättar han, har han själf en
gång i sin ungdom börjat öfversatta till
italienskan, men då han hunnit till andra
aktens slut, ref han sönder manuskriptet,
missmodig öfver sin oförmåga att omkläda
det stolta dramat i sitt eget lands sköna
språk. Men hans beundran fortlefver, och
ännu i senaste tider har Carducci önskat
höra Shakespeare läsas högt.
Samtalet glider från Shakespeare in på
nordens dramatiska diktare, men då man
nämner Ibsens namn, gör Carducci en
af-värjande rörelse och skakar energiskt på
hufvudet. »Nej», protesterar han, »Ibsen
* Prose di Carducci, pag. 720,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
