Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Några intryck af Giosue Carduccis person. Af Ellen Lundberg f. Nyblom. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii6
ELLEN LUNDBERG F. NYBLOM
som kanske aldrig förmått följa honom i
hans tankar och idéer. En af de tre
döttrarna, som är enka med många barn, har
Carducci tagit i sitt hus och har
underhållit dem alla äfven i de tider, då han
själf hade det ekonomiskt svårt. Carducci
afgudar sina barnbarn — ett äkta italienskt
drag, — och det skulle icke förvåna mig,
om de kujonerade det gamla lejonet.
Af »närmare» vänner äger Carducci,
utom sina kolleger, bland annat sin betjänt,
Gigi, en ung man, som är innerligt fästad
vid Carducci, som känner alla den gamles
vanor, och som är så hemmastadd i hans
arbetsrum, att han till och med kan
uppsöka de böcker, som Carducci önskar läsa,
och ibland om kvällarna spelar Gigi kort
med honom, när de ensamma
vintertimmarna bli alltför tunga och långa.
I många år var Carducci stamkund på
det lilla kaféet Cillario. En gammal
upp-passare där, Vico, var hans ständigt
uppmärksamme slaf, och Carducci har i årens
lopp kommit att fatta verklig tillgifvenhet
för den originelle och välvillige ganymeden,
som alltid skyddade hans plats för
obehöriga besök och närgångna blickar och ibland
till och med rätt bryskt vågade aflägsna
påträngande obekanta personer. I många
år har Vico troget sändt Carducci ett
telegram på dennes födelsedag, och den
gamle skalden har aldrig underlåtit att
sända ett vänligt svar därpå.
Stämningen mellan Carducci och
studenterna — icke blott Bolognas utan hela
Italiens studerande ungdom — har ända
in i det sista varit den allra bästa och
mest entusiastiska, äfven sedan han lämnat
den plats han i snart femtio år uppehållit.
När ungdomarna tala om Carducci är det
med en veneration och en hänförelse som
är enastående, och hans stora förmåga att
verka som animatcre bland de unga
fortlefver ännu.
Tyvärr kan man snart tala i förfluten
tid, när man nämner Carducci.* Han
sfy-siska kraft är bruten, hans aktivitet är förbi,
och han är redan långt nere i skuggan på
andra sidan höjden. Att stundvis hans
gamla hetsighet kan flamma upp, visar en
sådan liten händelse som den hans läkare,
doktor Boschi, berättar. En dag för icke
länge sedan skulle Carducci bäras i sin
* Sedan ofvanstående var uppsatt, har
underrättelse om Carduccis frånfälle ingått.
länstol ut till den väntande vagnen. Just
som han kom utanför ingångsporten, märkte
han en fotograf, som riktade sin apparat
• mot honom. Men Carducci, som fylldes
af motvilja att bli förevigad i ett sådant
förnedringens Ögonblick, grep en af kuddarna
i länstolen och slungade den mot den
närgångne fotografen, som för den gången
måste uppge försöket att »knäppa» honom.
Trots sin storhet och sin långa vana
att uppträda och hyllas offentligt, verkar
Carducci anspråkslös, nästan blyg. När
det förliden vinter dryftades i pressen om
Carduccis kandidatur till Nobelpriset, och
då senare de italienska tidningarna utgöto
sin grämelse öfver de gäckade
förhoppningarna, yttrade Carducci helt lugnt till
några vänner, att det snarare skulle
förvåna honom, om han någonsin skulle få
mottaga Nobelpriset. Ty, menade han,
det latinska folkets uppfattning af poesi är
så vida skild från de nordiska folkens, att
de olika raserna kanske i grund och botten
egentligen icke förstå hvarandra i denna
punkt* ett yttrande, som onekligen innebär
en stor sanning.
Om den berömda och mycket
omtvistade hymnen till Satan har Carducci själf
afgifvit sin opartiska litterära dorn.
Däremot håller han energiskt på sina åsikter,
och han har på det lifligaste förnekat det
påstående om hans förmodade * omvändelse »?
som för några år sedan utspreds i Italien.
Han hvarken har varit eller är ateist, säger
han. »Sono socrattco», yttrar han vidare,
och som sådan vill han afvakta ’den stora
timman’.
Om Carducci icke är särskildt svag för
yttre hyllning, är han lifligt berörd af ett
varmt kändt tack för något af det stora
han skänkt litteraturen.
Jag erinrar särskildt en afton för ett
par år sedan, då jag sammanträffade med
Carducci hos några vänner i Bologna.
Kvällen förut hade vi med entusiasm läst
hans härliga tal vid Garibaldis död. Någon
yttrade då, att vi föregående afton läst och
»applåderat» hans Garibaldi-tal. »Nej»,
tillät sig undertecknad att invända, »vi
applåderade inte, men vi kände kårar
utefter ryggen».
Carduccis ansikte lyste plötsligt upp,
och han räckte mig handen, medan hans
blick blef inåtvänd och rörd.
»Tack», sade han sakta. »Det är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
