Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk historisk och modern skildringskonst. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 JOHN LANDQUIST
torftigt lif, berodde helt och hållet på
honom själf. Han vardt flera gånger
erbjuden understöd af prinsen-regenten i
England, af danska kungen, af kejsar
Alexander, men nekade att mottaga någon
allmosa, och underhållet från det land, som
förskjutit honom, afstod han också från som
en kränkning. Sverige hade han kanske
aldrig älskat, och faderns ohyggliga mord
på hans egen opera var hans allt
dominerande barndomsminne. Då han under
landsflykten gästade sina svärföräldrar i Baden,
ställde storhertigen slottet Meersburg till
hans och hans familjs disposition. Men
han nekade att inflytta dit och skilde sig
snart därefter från sin sköna och älskliga
och honom på sitt sätt hängifna gemål.
Gustaf Adolf var en tämligen sexuell
natur, men hon hade inte det temperamentet.
»Cest contre le principe de la chose»,
som han kostligt utlät sig (se Lars von
Engeströms minnen och anteckningar, 1876),
»och jag vill som en sannskyldig kristen
bruka mitt temperament.» På ett nobelt
och psykologiskt fint sätt skildrar Sophie
Elkan orsaken till skilsmässan. Därpå
begaf han sig till Herrnhut, hvars
brödraför-samling han, obehärskad och förtviflad,
förgäfves bestormade med böner att utse en
brud åt sig. I Frankfurt fick han
sedermera ett barn med en liten vacker
tvät-terska och vardt då så kär i henne, att
han prompt ville gifta sig med henne.
Ännu länge sökte han, fast alltjämt
fåfängt, att spela en roli i det politiska
lifvet. Han slogs endast för ögonblicket
ned af alla sina desillusioner, ty denne
fantast hade, trots sin envishet, ett lifligt,
ombytligt och sangviniskt sinne, och när
den ena bubblan brast, hade han ofta
redan vändt ögat åt något annat. Till slut
gaf åldern honom sin resignation och sin
ro och bröt, omärkt för honom själf,
minnenas smärtsamma udd. Febern och
förbittringen de ingåfvo och som kommit
honom att ständigt vandra fram och
tillbaka i sina rum som en varg i buren,
förflyktigades sakta. Han, som förbjudit alla
svenskar tillträde till sin person,
öfverraskade sig en gång med att finna ett
särskildt behag i en resandes svenska
brytning. Öfver skildringen af dennes besök
hos öfverste Gustafsson, hvarvid hvar och
en omsorgsfullt förtiger sin svenska
härkomst och låtsar sig ej veta hvem den
andre är och likväl minnets dolda
innerlighet kommer Gustaf Adolfs läppar att
darra och främlingens bugning bli djupare
än eljes, ligger den diktens sorgsna styrka,
som bär upp nästan alla berättelser i
denna bok. Hur mycket sannare är den ej än
den historia, som ofta skrifves af de
tålmodiga och fredliga arkivslukarna i
bibliotekens spiltor. För Sophie Elkan öppnades
den hemliga ingången, som leder till
människans hjärta — det enda intressanta i
historien —, och hon förstod att tolka den
landsflyktige kungens hårdhet liksom hans
tårar, den ensammes oförsonlighet liksom
hans hemliga ömhet, den utbrusande
häftigheten liksom den fogliga vänligheten,
stoltheten att intet mottaga och
gifmildhe-ten att allt skänka bort. Äfven där löjets
ljus måste falla öfver hans halsstarrighet
och besynnerliga infall, så är det icke
stickande men mildt, och med objektivitet och
naivitet som om det vore den naturligaste
sak i världen — nämligen utifrån hans själs
princip — förtäljer fru Elkan om hans
upptåg, resonemang och känslor, liksom
Selma Lagerlöf förtalt om sina
omedelbara, från det vanliga afvikande hjältar. Han
är på långt håll i släkt med dem, som de
en inbillningsmänniska och gudsman, som
världen kallar förryckt. Författarinnan har
funnit hemligheten med Gustaf Adolf
genom att framställa honom som ett stort
barn, barnslig i sin envishet, sina planer,
sin tillgifvenhet, och med barn trifdes han
kanske också bäst och hade de
smärtfriaste ögonblicken i sitt lif. Munter var
han, då han de klara och friska
aprildagarna i Bruchsals parker promenerade med
sin lilla son och dotter, som traskade
bredvid honom för att hinna med hans långa
steg, drömmande blåste sextioåringen
såp-bubblor med värdens son i Weisse Rössli,
och hvilken skymningsljusets
vemodsstämning ligger ej öfver scenen, då den gamle
kungen spelar vals för den unga gossen
och hans två systrar på det hesa och
spruckna klaveret! — Hvad som innerst
vinner oss för Gustaf Adolf och som gör
en skildring af honom så tacksam, är hans
omedelbarhet.
Sophie Elkans distingerade och
intelligenta bok är en af våra bästa historiska
berättelser, ett mästerverk af konstnärlig
gestaltningsförmåga och psykologisk insikt,
och dess hufvudgestalt är skapad rent af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
