Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk historisk och modern skildringskonst. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK HISTORISK OCH MODERN SKILDRINGSKONST 123
med något af de stora diktarnas
människokärlek.
Ett upprördt, vildt och förvirradt
tidehvarf är det Axel Lundegård för oss in i.
Med hvilken förundran läsa vi ej om de
af ångest och tortyr fyllda dagar, då
tyskarna innehade Stockholm och brände
sven-ka rådsherrar inne på Käpplingeholmen,
danskarna belägrade det för att befria det
och Östersjön vimlade af sjöröfvare, som
plundrade och lade i aska de svenskas
gårdar och städer. Ula stod då riket,
berättar rimkrönikan, en broder slog den andre
ihjäl, ingen sporde efter Iag och rätt,
somliga höllo med den tyska kungen, andra
med den danska drottningen. Men hon,
drottning Margareta, bjuder tre
kungadömens partier spetsen, vinner eller kufvar
med sin försiktiga och djärfva kraft, sin
beständiga öfverlägsenhets trollmakt de
svenska herrarnas motspänstiga sinnen och
plockar med sin statskonst de tre kronor,
som sedermera förgäfves glänst förenade i
eröfrares, statsmäns, ideologers och
festtalares drömmar. Det är ett stort ämne
Lundegård valt. Han har framställt det i
en trogen och utsökt historisk konst. Men
han stillar inte helt vår törst. Vi väntade
dunkelt en mer hänsynslöst stark skildring
af denna tid. De personer, som framföras,
äro nog så lefvande och med träffande
smådrag karakteriserade till sin yttre habitus,
men strax försvinna de igen — ungefär
som hypnagogiska bilder — och vi få
knappast följa någon sammanhängande
själshistoria. Framför allt hade vi velat veta
ännu mer om Margareta själf, och med
mer oblyg intimitet, som inte ens en
drottning 500 år efter sin död har rätt att
afvisa, blicka in i hennes själs energi och
spänning under den ovissa kampen,
hennes tankars grubbel och målmedvetenhet,
hennes viljas fasthet, hennes hjärtas
ensamhet och ömhetshunger. Man kunde ju
invända, att häfdens källor äro njugga och
att det kan ligga en diktens frivolitet gent
emot en historisk personlighet att obevisadt
inlägga i henne ett kanske subjektivt eller
modernt känslolif. Desutom få vi ju
ändock bevittna åtskilligt och behålla ett
intryck af hennes storhet, som behärskade
icke blott andra men äfven sitt eget sinn-
ligt heta och äregiriga temperament och
därför i sin sträfvan och framgång aldrig
vardt tom, då hon sökte främst icke egen
makt men tre rikens. Dock står det kvar,
att hon borde mer dominerande varit
skildringens centralfigur.
Kulturhistoriskt sedt är skildringen
förträfflig, och den ifrågavarande perioden
trovärdigt återgifven med sina sedvänjor,
verktyg och uttryckssätt. Gestalter och
miljö ha stuckits med tydliga och
karakteristiska linjer som på ett kopparstick.
Lundegårds liknelser äro ofta öfverraskande
och slående, t. ex. då han säger om en
budbärare, som banar sig fram genom
hopen: »Han var så högvuxen, att hans
järnhatt gled fram som en sköldpadda öfver
människoskockens hufvud». Poetisk
intensitet bär flera skildringar, t. ex. den om
abbedissan i Vadstena och drottningens
nattliga besök där. I allo är det ett
arbete af fulländad språkkonst med sin lätt
ålderdomliga brytning på ord och
vändningar.
När man sysselsatt sig med och lärt
sig älska konstnärlig litteratur, så blir det
en besvärlig och otacksam ökenvandring
att arbeta sig igenom Annie Quidings
intresselösa och ytliga bok. Vore den gjord
blott i afsikt att underhålla, lyckönskar jag
verkligen de människor, hvilkas anspråk på
förströelse äro så små, att de af »Den stora
lyckan» bli upplifvade och tillfredsställda.
Annie Quidings första bok var mycket
mycket bättre än denna sista; den hade
en lätt åskådlig miljöskildring och trots en
delvis omöjlig och naiv konstruktion af
karaktärerna en intresserande friskhet och grepp
om verkliga känslor. Om jag nu undantar
berättelserna »Förra gången» och
»Skogshyddan», som begge förtälja något om de
oförglömliga intryck, som afgöra
människoöden, den ena om den råa likgiltigheten
för andras lif och död, den andra om
kärleksminnet, så utmärker sig denna bok i
det hela för en bredt hvardaglig och
pretentiös tomhet. Göras ansatser att höja
sig däröfver, förstöres strax åter allt af
författarinnans maktlösa resonnemang —
bornerade på grund af okunnighet — och af
en stil, som skryter af att vara så osofrad
som möjligt och äga trivialitetens
pratsamma omedelbarhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
