Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN 127
fald af noter och anmärkningar. Hon hade
nämligen för vana att i kanten af sina
böcker anteckna sina intryck, något som
ej är att rekommendera för vanliga dödliga,
men som, då anmärkningarna härröra från
en andlig storhet, bli så mycket
värdefullare.
Kristina hade utan tvifvel något af
blåstrumpa, ett drag som starkt framträder
på det bekanta Wuchterska porträttet i
Uppsala, men äfven hon skulle i sitt hjärta
få erfara det mysterium, som på en gång
fördjupar människan och borttager sinnets
torrhet. Kardinal Decio Azzolino blef
hennes kärlek, och det var för honom hon
skref, på honom hon tänkte, då hon i sina
Pensées talade om kärlekens storhet.
Det var först 1680 hon började skrifva
den del af Pensées hon till en början
kallade Sentiments henriques, sedan rätt och
slätt Sentiments, där hon i korta satser
talar om de synpunkter, som böra leda en
furste. Den vida mera roande delen
L’ou-vrage du loisir blef aldrig definitivt färdig.
Baron Bildt har i sin bok utgifvit båda
dessa maximsamlingar och har haft till sitt
förfogande de i biblioteket i Montpellier
förvarade sju volymerna »Sentenze delia
Regina» och de fyra portföljer, som finnas
i markis P. Azzolinos arkiv.
Att bland de öfver femtonhundra
sentenser, som förekomma, mycket skall vara
likgiltigt eller banalt, ligger i sakens natur.
Ett faktum är, att en mycket stor mängd
af den högt begåfvade kvinnans tankar
kasta ljus öfver henne själf och tiden.
»Furstarnes lättja gör dem beroende af
deras ministrar», säger hon, och man kan
då påminna sig, hur hennes samtida Filip
IV i Spanien, då han klagade öfver
Oli-varez’ egenmäktighet, fick så många
dokumentportföljer sig påskickade, att han
förtviflad själf bad sin minister läsa dem och
sedan bestämma. Kanske tänkte
drottningen på sig själf, som, när hon såg sin
sekreterare komma med bref att
underteckna, påstod, att det var »som om hon
såge Djäfvulen själf». Hennes sats att
»man byter tjufvar, då man byter
ministrar» mildrar hon något genom orden »det
finns visserligen undantag från denna regel
men sällsynta». I alla händelser bära
hennes tankar prägeln af en viss misantropisk
beska. Det var ärelystnadens lidelse som
fyllde största delen af hennes lif, men kan-
ske tänker hon äfven på kärlekens
pendelsvängningar mellan »Himmelshoch
jauch-zend» och »zum Tode betriibt», då hon säger
att »lidelserna äro lifvets salt, lifvet vore
fådt utan dem, och filosofernas så berömda
lugn var ett tillstånd af smaklös äcklighet».
Hon anser, att kärlek och äktenskap ej
kunna gå ihop, ty »det skulle vara för
mycken lycka att vara kär och gift». Trots
alla reverenser för den katolska religionen
undrar man dock, om ej tron hos sådana
storheter som Blaise Pascal och René
Descartes mera bestämde henne än hjärtats
vittnesbörd. Kunna sådana tankens jättar
taga sitt förnuft till fånga under trons lydno,
så får väl jag också göra det, tänker kanske
drottningen. Något af hennes »sällsamma
meningar» i kristendomen, som man här i
Sverige klagade öfver, framskymtar i orden:
»De falska undren skulle kunna komma
en att tvifla på de verkliga — om det
vore tillåtet».
Hvad kvinnoregementet beträffar säger
hon: »Kvinnorna borde ej regera. Könet
är ett stort hinder att regera väl. Ingenting
är löjligare än kvinnostyrelse. Jag har
känt sådana, som ingåfvo och ännu inge
medlidande. Ingenting är dummare och
löjligare än Amazonernas republik.» Om
kvinnosakskvinnorna bli litet ledsna öfver
detta, hvad skola fredsvännerna — utom
Roosevelt — säga om satsen: »Allt som man
ger ut på härar och trupper är besparing».
De bli kanske lika uppskakade som
sed-lighetsnitälskarne öfver att höra drottningens
åsikt om furstars och väldiges privata
rättigheter. »Det vore önskvärdt, om furstarne
alldeles afhölle sig från kärleken, men jag
tror, att det är nästan omöjligt, och är
öfvertygad om, att detta fel är det minsta
af alla dem de falla för, förutsatt att de
ej röra andras hustrur eller tvinga någon».
Hade hon känt till våra moderna
måttlighetsfiender, de s. k. helnyktra, kunde hon
fått en parallell till den för öfrigt också
utmärkta satsen, att »de professionellt kyska
anse, att denna enda dygd gör alla deras
andra brott eller dumheter till förtjänster».
Liksom i alla dylika sentenssamlingar
finnas i denna en mängd motsägelser, och
Kristinas egenskap af snille och kvinna
gör dem ej mera tunnsådda. Än tyckes
hon hålla på den mest katoniska dygd, än
meddelar hon, att »Le caractére
d’Alci-biade me plait infiniment». »Dygden»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
