Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Josephson som Konstakademiens »uppföding». Anteckningar af Georg Nordensvan. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
GEORG NORDENSVAN
unga dam i profil, som då kallades
Saskia, och äfven »kökspigan». Redan
då var hans hänförelse väckt för
målarnas målare.
Ack, — skrifver han i det nyss omnämnda
Amsterdam-brefvet — Rembrandt har förskaffat
mig den största konstnjutning jag hittills
erfarit! Man vore stundom färdig att gå in i hans
taflor och blanda sig bland folket där, i fall
man nändes störa en så bländande syn. Den
käre Rembrandt, han kunde också säga så
mycket i få ord, t. ex. »Man bör icke tala om
färgerna i en tafla men om färgen*. Är icke
det att tala som en målare till målare, ty
andra lara näppeligen förstå det och ofta nog
icke ens de. Det blir med tungt hjärta jag
vänder ryggen åt Treppenhuis, men ger gud
mig hälsa, så ser jag det snart väl åter.
I samma bref till Boklund läsas
följande rader:
Du skall alltid hafva heder och tack för
att du visat tillbaka till de förgångna tiders
mästare på samma gång som du predikat
»naturen». Ty denna spökrädsla att råka in i
imitation vid att studera andra är ingenting
annat än ett feghetskri af dem som aldrig fattat
de gamles konst, eller också är det en af
egenkärlek förblindad ropare, som vill hoppa öfver
en afgrund, då det finnes en af gamla,
hederliga plankor bygd bro, hvaröfver man tryggt
kan vandra. Lycka till att bryta af eder halsen!
I Amsterdam fick Josephson också
tillfälle att måla ett porträtt — i historisk
dräkt från 1600-talet — af en vacker
och älskvärd fröken Ketty från Bonn.
Han rapporterar:
Alla äro belåtna därmed, såväl familjen
som konstnärerna, och själf tror jag mig däri se
ett allvarligt framsteg. Det var också lyckligt
att strax sedan jag afslutat kopian få praktiskt
tillämpa på naturen hvad jag lärt af den
väldige målarefadren. Vet du jag är så lycklig,
ty ja8" ser nu på ett annat sätt. Förr kunde
jag aldrig se ett mästerstycke utan att tanken
på mig själf jagade uppmärksamheten från det
dyra föremålet. Men nu kan jag betrakta ett
mästerverk och uteslutande lefva däri liksom i
en värld för sig, ända tills en tår af glädje
fuktar ögat, att konsten så kunnat triumfera
öfver naturen.
Den stora Rembrandtkopian sändes
hem och uppvisades för akademiens
ledamöter på deras sammanträde den 24
febr. 1877. Den väckte ett mindre
vanligt uppseende hos konstens fäder. I
protokollet skref Scholander —
akademiens sekreterare —, att kopian,
»fördelaktigt vitnande om hemsändarens
stu-dieallvar och skicklighet, befanns äga så
mycken utmärkt förtjänst, att akademien
beslöt densammas uppsättande på den
blifvande utställningen,* görande sålunda
undantag från den eljes allmänt gällande
regel att de af akademien föranstaltade
ordinarie expositionerna omfatta endast
originalarbeten.»
Det ser ut, som hade Josephson ej
fått del af eller ej fått klart för sig, att
denna anordning var tänkt som en
utmärkelse, ty han uttrycker efter
akademiens högtidsdag för Boklund sin
ledsnad öfver
att min Rembrandt icke ansågs af den
beskaffenhet att den kunde exponeras på
högtidsdagen eller icke ens omnämndes bland
hemsända arbeten. Jag hoppas i alla fall, att
akademien icke kunde taga illa upp min frihet att,
fastän icke varande stipendiat, visa, att jag icke
legat på latsidan under min bortavaro, ty för
min del kan jag endast taga det som en
uppmärksamhet från min sida. Därför anhåller
jag att du af vänskap för mig torde vara god
och icke exponera detta mitt arbete på den
blifvande expositionen, ty jag vill icke utsätta mig
för att behöfva skämmas i hemmet för ett
arbete, för hvilket jag rönt så mycken
smickrande uppmärksamhet i främmande land. Jag
tror mig i alla fall kunna hafva mycken nytta
af detta arbete i min atelier.
För första gången framlyser här hos
Josephson misstänksamhet mot konstens
fäder hemma — en gnista, som med
tiden skall växa till en stor eld.
Sedan februari vistas han i Italien
och är förtjust öfver att vara där.
Här är gudaskönt att vara, skrifver han i
* d. v. s. på årets konstutställning, icke på
den i samband med akademiens högtidsdag
anordnade utställningen af elevernas arbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
