Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Vår. Stämningar från Björkö. Af Gunnar Hallström. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 GUNNAR HALLSTRÖM
En och annan yrvaken fluga irrar
fånigt hit och dit, ett par gula fjärilar
fladdra.
Huggormen har vaknat och långsamt
släpande, tum för tum, krälat sig fram
ur det kalla kumlet, lockad af värmen,
och ligger nu i solgasset sömntung, lat
och trög och tinar vinterkälen ur kroppen.
Dagarna gå med växlande väder,
hagelskurar, regn och sol och blåst.
Isen blir allt mörkare och grönare.
Han ser ful ut, säga bönderna.
Det är stilla afton.
Jag går ut öfver fälten upp mot
forngrafvarna och borgvallen.
På den gråbruna marken lysa här
och där hästhofsörtens silkesgula
blommor, och på de stenbundna grafhögarna,
titta backsippornas gråludna knoppar
fram.
Efter dagens skurar äro tallbuskar
och björkar drypande fulla af stora
regndroppar som glittra..
Det ångar af jorden.
Från berget ser jag luften dallra
öfver milsvida isar, och horisonten går som
i vågor af blåviolett dis.
Solen har gått ned.
Det är klart i väster med rosigt
skimmer, endast längst ned vid synranden
forma sig underliga, gråblå skyar.
På de stora, gråa isarna blänker i
rämnor och vindvakar det öppna
vattnet, stilla speglande den ljusa
kvällshimlen, och i de nedsmälta Vråkarna ormar
det sig fram öfver fjärdarnas vidder i
lysande blanka band.
Midt öfver mig draga långsamt några
små moln, som sända ett sakta ljufligt
regn.
Taltrasten sjunger i Borgs-hage, en
annan fågel kvittrar från de röda,
blommande alarna vid sjön. Ett orrspel
stiger och faller — höres långt ifrån
skogen — mångstämmiga lidelsefullt.
Det skymmer öfver landskapet, det
rosiga bleknar i väster, och himlen blir
dunklare och grönare.
Kolmörka ligga skogarna sofvande.
Natten stiger. —
Stora snödrifvor nordpå berget skimra
som pärlemor i kvällen.
Det klingar af vattendroppar, som faila.
Vattnet suger sig fram genom
bergets mossa, sipprar öfver hällarna, letar
sig bubblande väg genom rämnor och
skrefvor, sorlar i småbäckar ned mot sjön.
Natten är stilla, men fylles af tusende
olika ljud.
Det är ensliga, egendomliga ljud, vilsna
läten, flöjttoner, svaga knäppanden; det
är sakta ljufligt kvitter — taltrastens
lyckliga, rika sång — det är sällsamma,
spröda toner. Det är tunt, ängsligt
pip, hvisslande ljud eller blyga längtande
locktoner, så svaga som de voro rädda
att höras för långt. Det är undertryckta,
hviskande lidelsefulla eller otåligt
högröstade såsom ändernas rop eller
ugglornas ylande långt ifrån.
Sothöns, skräckor och doppingar
väsnas, och »spånnkärngen» spinner.
Allt detta samlar sig till en stor och
gripande musik, stiger som en hymn,
faller och glesnar, stiger igen eller
tystnar plötsligt för några ögonblick. Då
blir det andlöst stilla, och man hör hur
safven jäser och gräset gror. — —
Nu höres ett starkt brusande,
sjungande ljud.
Jag spejar i skymtet mot himmelen,
— — det kommer allt närmare,
alltmera taktfast, allt starkare, alltmera
brusande. Nu ser jag mot den grönblå
luften tvenne svanor komma med sträckta
halsar och väldiga vingslag förbi.––––
De försvinna snart i skymningen mot
norr, men en god stund hör jag i den
stilla kvällen vingarnas stolta sång.
Det mörknar, och stjärnorna tändas
allt fler och fler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
