Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Vår. Stämningar från Björkö. Af Gunnar Hallström. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 GUNNAR HALLSTRÖM
sprittande, yrande, oemotståndliga
gammalvalser. På lätta fötter — valser som
skingra all sorg — blott det finns flickor
att dansa med.
Där äro prästpolskor och musik till
danneman-skålen. Där äro tungt
lidelsefulla danser med fastare tag om
midjorna och heta blickar; där komma
låtar, som minna om vindsus i späda
björkar, om lönlig kärlek, om ungdomstro
och löften — pm gökärt och guldvifvor,
blommande hägg, taltrast och vågskvalp.
Där komma brudmarscher, som tala
om solig och hoppfull kärlekslycka —
lysande tåg af tärnor och brudriddare,
släkt och vänner — spelande vinddrag
i löiklädda grindar och öppna dörrar,
doft af syrener och solhvita moln
tågande på himmelen.
Så träder med tonerna, tydligare än
någonsin, de gamles Björkö för min syn,
då ser jag deras lif draga förbi — släkte
efter släkte — i glädje och sorg, i
söcken och helg. — —
Fiolen glimmar för brasans flämtande
sken.
Det är vårnatt — vi äro borgfasta
— och farbror Anders spelar.
Det är storm — islossningstid.
Sol och sunnan råda.
De stora fjärdarna bryta upp, hvälfva
sig mörkgröna och hvita.
Fräsande vilda gå vågorna till storms
mot iskanten i yrande segervisshet,
öfvermodigt, glittrande gladt.
Isen––den dunkelgröna — skjutes
ihop, vräkes med våld på land, krossas,
smulas samman och sönder längs
stränderna i väldiga, skimrande
kristallmassor, ofta mer än manshöga, som lysa i
den skönaste, skäraste hvithet, fulländad
i förgängelsen, brytande sin glans mot
röda alstränder och mörkgrön granskog.
Det rasslar och klingar, det brakar
i isen, det är vågbrus och stormdån.
Molnväggar stiga.
Ett örnpar kretsar på starka,
spänstiga vingar.
Breda molnskuggor fylka sig jagande
öfver fjärdarna. Solglitter bländar i
lysande stråk.
Mörka ligga Birkas stormslitna,
mossiga borgvallar under hejdlöst drifvande,
gråhvita skyar.
Träden böjas, det tjuter i grenarna,
suckar och hviner i visset gräs.
Det är som hörde jag genom dånet
klang af vapen och sång, dofva dunkla
kväden, bruset af saga, af forntid,
vårbrytningstider, stormtider.
Det klarnar åter mot solnedgången.
Nu äro fjärdarna rena från is. Endast
i en stor vik håller ett band af vrakis
ännu stånd i svinfylkning, men dukar
snart under för öfvermakten.
Vinden har gått öfver till västlig. All
drifis kastas nu från det hållet mot Björkö,
kommer i större och mindre massor, än
spridda, än hopträngda och jäktade likt
skaror af flyktingar från en drabbning.
De följa utefter stränderna i ett långt,
gungande, kyligt rasslande, glimmande
tåg åt sydost.
Det suckar och hväser i issörjan och
klingar som af många tusen glasklockor.
Långt ut vagga enstaka, fantastiskt
formade isstycken, skimrande i den
nedgående solens glans. Mellan dem simma
och dyka vaksamma doppingar med
snabba och smidiga rörelser.
Från en udde med stora, mörka
stenar aser jag skådespelet, och jag glädes
åt de dansande, glittrande starka vågorna.
De väcka på nytt en gammal,
sugande längtan ut till starkare, bredare
vågor.
Björkö 1904.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
