Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - "Nibelungens ring" och dess första framförande i Sverige. Af Wilhelm Peterson-Berger. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
WILHELM PETERSON-BERGER
HERR ELMBLAD SOM FAFNER I
»RHENGULDET».
ga om publikens smak eller framställarnas
krafter, sådana hans samtid föreställde sig
dem. Han följde endast, om också ibland
med tvekan och ett slags häpnad, den
konstnärliga skapardrift, som få om ens någon
af människosläktets största andar ägt i
samma tyranniskt impulsiva form som han, och
som i själfva verket ständigt ställde honom
inför uppgifter af oerhörda yttre och inre
mått. I »Nibelungens ring» har detta hans
konstnärskynnes särmärke, denna dragning
åt det monumentala och öfverväldigande
fått sitt trognaste och fullgiltigaste uttryck,
och just därför kom verket att under en
stor del af hans lif stå hans hjärta närmare
än alla hans andes öfriga barn. Till en
början utkastadt som en orealiserbar
konstnärsdröm, tände det under sin långsamt
och intermittent fortskridande fullbordan i
hans hjärta en allt lidelsefullare längtan
efter det sceniska uppförandets
omedelbara verklighet och ingaf honom till sist
tanken och modet att söka åstadkomma en
ny, utomordentlig skådebana, där det nya
och utomordentliga verket skulle uppföras
som en hela nationen samlande fyra dagars
fest — en gång och se’n aldrig mer. Hela
världen vet hur han lyckades; väl måste
redan han modifiera tankens något ensidigt
nationella betoning, liksom han naturligtvis
— och lyckligtvis! — måste låta den
fantastiska idén om endast ett uppförande
fara, men trots dessa jämkningar, eller
rättare just genom dem, står i denna dag
Bayreuths Festspielhaus som det
påtagligaste, lättfattligaste och allmännast
imponerande beviset för den Wagnerska andens
nästan öfvermänskliga dådkraft.
Just namnet Bayreuth skulle, tycker man,
ge det starkaste stödet åt den åsikten att
»Nibelungens ring» är ouppförbar på
vanliga operascener. Ty detta namn utgör
en hvarje festspelsår med förnyad kraft
verkande påminnelse om Wagners syften och
önskningar. »Dessa mina dramer äro icke
skrifna för den vanliga operarepertoaren,
icke afsedda att ges som
aftonföreställningar inför en publik trött och dåsig efter
dagens arbete eller den sena och fina
middagens många rätter och viner, de äro icke
lämpade att uppföras vecka efter vecka,
instuckna bland det vanliga lätta
förströelsegodset, med hvilket mina verk ej kunna
uppta någon täflan; de äro ämnade att
njutas som fe stfore ställningar vid ett
utomordentligt tillfälle och under speciella
omständigheter, af åhörare, som ha ferier från
sitt hvardagssläp eller sitt mondäna lyxlifs
förpliktelser, och med en tidsindelning, som
låter de mer än timslånga akterna
motsvaras af timslånga mellanakter, hvilka helst
böra tillbringas i fria luften under
vandringar och samspråk — allt för att
omöjliggöra den stämning af trötthet, tyngd och
olust, som så lätt lägrar sig öfver en
vanlig aftonföreställning af dessa långa och
ansträngande verk.» Ungefär så har Wagner
otaliga gånger uttalat sig, innan han
koncentrerade sin tanke i det enda ordet:
Bayreuth. Hvilka misstag och
besynnerligheter förvaltarna af Wagnerarfvet än allt
emellanåt göra sig skyldiga till — den
trollmakt, som den sydtyska provinsstadens
namn fått genom detta arf, fortlefver
oförsvagad, alltjämt erinrande världen om hvad
Wagner ville.
Det är då en rätt märklig och
oväntad företeelse, att under de senaste tjugu
åren Tysklands — d. v. s. de tysktalande
ländernas — alla större och en hel del
mindre operascener låtit »Ringen» gå öfver
sina tiljor. Det ouppförbara har blifvit fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
