Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - "Nibelungens ring" och dess första framförande i Sverige. Af Wilhelm Peterson-Berger. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 WILHELM PETERSON-BERGER
de djäfvulska trolldryckerna genom
misstag tömmas af personer, för hvilka de icke
blifvit tillredda. Äfven här stöta vi för
öfrigt på detaljmotsägelser. När Siegfried
skall utföra brudrofvet åt fosterbrodern
Gunther i dennes gestalt och namn,
hvarför glömmer han då att lämna Gunther
den ring han tagit af Brynhild och om
hvars egenskaper han nu ingenting vet? Är
det ringens förbannelse som verkar? Den
förklaringen förefaller både långsökt och
naiv; när man ser Siegfrieds ifver att
vinna Gudrun och att ordentligt utföra
bedrägeriet mot Brynhild, verkar det endast
som en oerhörd tanklöshet att han på sin
hand behåller vittnesbördet om hvem som
egentligen betvungit Gunthers brud.
Denna tanklöshet, icke sveket, icke
trolldrycken, är det som blir hans undergång.
Dock, ju längre man i slutdramat
aflägsnar sig från denna farliga punkt, ju
mer trådarna från Wotans stora tragedi
återupptagas och inväfvas i handlingen,
dess mer försvagas verkan af dessa
förvirrande enskildheter, dess mer förnimmer
man de, trots allt, underbart .sköna måtten
i det helas gigantiska resning. I fyra
stora, strålande bilder står Wotans öde för
fantasien: »Rhenguldet» visar den nye
sorglöse gudens felsteg och villfarelser,
»Valkyrian» hans viljas tvedräkt med sig själf,
de begynnande själskvalen och konflikterna,
»Siegfried! hans sista frestelse inför
fullbordandet af det han en gång åtrått, och
»Ragnarök» den slutliga försoningen och
hvilan.
Den makt, som härvid verksammast
ingriper till förmån för det hela, lyftande
åskådaren öfver alla oklarhetens klyftor
och motsägelsernas stötestenar, är
naturligtvis musiken. Och likväl är denna
musik en trogen afbild i toner af textens
förtjänster och svagheter: äfven här äro
inspiration och reflexion förenade på ett mera
mekaniskt än organiskt sätt. Wagners musik
är i »Nibelungens ring», liksom i »Tristan
och Isoide» och i någon mån »Parsifal»,
af en utprägladt tysk-filosofisk hållning och
faktur. Detta är en följd af hans åtgärd att
i musikdramat införa den symfoniska
kompositionstekniken, såsom Beethoven utbildat
den för sin konst. Det symfoniska
motivarbetet har i och för sig en benägenhet
att uppblanda och rent af ersätta musikens
omedelbara verkningar med medelbara,
erinrande, tillbakasyftande, och endast en
tillräckligt inspirationsstark tondiktare kan
vara vuxen den fara, som lurar i den
regelrätta symfoniska genomföringens
oupphörliga »alldenstund», »men nu är», »alltså»
ete. Wagner var för mycket tysk för att
icke finna denna teknik alldeles som skapad
för hans ändamål: intet kunde lämpligare
belysa och uttrycka stämningselementet i
diktens konstfulla tusentradiga idéväf än
en musik, som också bragte alla sina tankar
och motiv i beröring med hvarandra i
ständigt nya kombinationer och
samman-flätningar. I all synnerhet om dessa motiv
sattes i ett så intimt samband som möjligt
med dramats motiv, personer och ledande
idéer genom användande af musikens
förmåga af dels direkt rytmisk och melodisk
karaktäristik, dels indirekta idéassociationer,
erinringar om textord genom den melodi,
till hvilken man vant sig att höra den
sjungas, o. s. v. Allt detta är möjligt med
den s. k. ledmotivtekniken, denna lika
oförståndigt förkättrade som beundrade och
efterapade uppfinning af en unik konstnär
för hans speciella syften. Wagner har dock
icke undgått alla farorna af den symfoniska
metodens strängt genomförda tillämpning;
i »Nibelungens ring» finnas onekligen matta,
stillastående, endast ytterst medelbart
verkande musikpartier. Men de äro relativt
få och kunna icke motväga den stora, ja
oskattbara fördel, som alltid skall
tillförsäkra det symfoniska arbetet och
ledmotivet alla allvarliga musikers respekt och
intresserade studium: den prägel af
organiskt sammanhang och enhetlig stil, som
dess talangfulla användning ger åt
musikverk både af scenisk och icke scenisk art.
I detta afseende är Wagner just i
»Nibelungens ring» en fullkomligt enastående
mästare; hans musik växer här liksom under
åhörarens ögon upp till en Yggdrasil, som
öfverskyggar och omsusar hela skenets och
villornas värld från vaggan till grafven.
Har det svenska framförandet af
»Nibelungens ring» varit i väsentlig mån
riktigt och troget mot diktarkomponistens
innersta afsikter? Trots allt som måste
invändas mot svag ensemble, språkblandning,
fel och försummelser i regien, otillräcklig
förståelse af orkestens andel i det drama-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
