Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Striden om en kvast. Af Christina Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM EN KVAST
Af CHRISTINA NILSSON
ERR Brogren gick af och an
i sitt rum, hvisslade falskt och
sorglöst på »Donauwellen»,
putsade sina naglar och kände
efter, om mustaschhållaren gjorde sin
skyldighet. Han var nyss uppstigen,
folkets middagsrast slut, och den gamla
matklockans hesa skrammel från
stall-gafveln kallade just till arbete. Det kom
något kraftigt belåtet, allt välljud
ringaktande i herr Brogrens hvissling: fast
han ej ständigt hängde efter sina
drängar och stod som ett åkerspöke
orubbligt öfver dem, gick det lika bra om
inte bättre på hans gård. På bestämd
timma ljöd alltid matklockans maning i
kapp med den gamla salsklockans
rasslande slag till måltider och arbete. Men
herr Brogren hade också ärft folket jämte
egendomen efter sin far, gamla
bepröfvade människor, i arbetet jämna och
pålitliga som välskötta maskiner.
Herr Brogren började framför
spegeln det maktpåliggande görat att
borsta sitt oroväckande glesa, men mjukt
ljusa och något vågiga hår. Då hörde
han genom det öppna fönstret högljudt
trätande röster, och med borsten och
kammen i vana händer skapande yfviga
lockar, gick han bort och tittade ut ge-
nom den tunna gardinen för att se, hvem
som förde oväsen. Herr Brogren måste
ett ögonblick upphöra med hårets ans,
tvingad af ett våldsamt skratt. Där ute
stod hans gamle ryktare med båda
händer kraftigt omfattande en väldig,
nygjord kvast, slokhatten, röfvad frän
fågelskrämman på kornåkern, obstinat på
nacken, den ena foten instucken i en
hälsovådligt sprucken träsko och den andra
i en af en kasserad stöfvel utskuren
tof-fel och midtför honom den lille
mun-vige, uppnäste vaktpojken med en
rödgul hårtest lustigt vajande på hjässan,
där den grå tjugufemöreshatten mist ett
stycke af kullen. Det var allt annat än
välvalda ord de båda utbytte. Då och
då spottade pojken bredt och
konstmässigt mellan tänderna, misstänkt och
respektstridigt nära ryktarens långa näsa.
Kvasten for i en hotande sväng öfver
pojkens vajande hårplym.
»Ta den en ann’ gång, din drummel,
ska’ jag bänka skinntröjan till dig»,
skrek han. »Tror du jag håller kvast
till hela gården. Era sakramenskade
latpelsar, gören själf don till er.» Den
sista uppmaningen gällde kördrängarna,
som stodo i stalldörren och hade
ohejdadt roligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
