Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Striden om en kvast. Af Christina Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM EN KVAST 285
är inte sagdt herr Brogren får fått i en
ryktare, som är i kostallen klockan tre
om rnornarna och går under oket helgt
och söckent och pysslar om djuren
tidigt och sent. Men ett betyg vill jag
ha, och där ska7 stå skrifvet, att jag
gått här och trälat i tre och fyrtio år.»
Något snarlikt förlägenhet stämplade
herr Brogrens ansikte, och han förstod,
att han gjort en dumhet: sådana
ryktare som Jeppa växte ej på träd i denna
strejkernas och arbetareanspråkens tid.
Han skulle ju nog, ensam med den ej
just så klyftige ryktaren, kunnat med
ett par lämpliga, skämtsamma ord släta
öfver det hela, men det gick inte an
inför de mera spydiga drängarna, som
nu låtsade sig ha brådt med
påsel-ningen.
Han befallde Jeppa med en
majestätisk åtbörd att följa, svängde sig på
tofTelklacken och gick in. Jeppa
traskade tätt efter honom, med ett ljudligt
och ojämt glapp, glapp, glapp, från den
toffelklädda foten, sekunderadt af den
spruckna träskons gnällande knarr, och
med hattens ålderdomssvaga brätten
taktmässigt viftande upp och ned. Strax
innanför dörren stannade han, strök
hatten af sin blanka hjässa, vände bussen
ett tag och blängde argt på husbonden,
som nervöst ref bland sina på
skrifbor-det liggande papper.
Herr Brogren var olustig och kallade
sig själf ett nöt: för en ynklig bagatells
skull hade han satt sig i klämma och
måste nu antingen ge efter eller förlora
en oersättlig ryktare. Hade han anat,
hur det sved i Jeppas bröst vid tanken
på att lämna den ladugård, där han
trampat de flesta fjäten i sitt lif och de
två rader lefvande varelser i rasslande
länkar, som ägde hans lilla förråd af
tillgifvenhet, hade herr Brogren varit
mindre orolig för sin husbondeära.
Stel och orörlig, med fötterna jäm-
sides på mattan, stod Jeppa och
kramade hatten mindre aktsamt i näfven
och såg stint och afvaktande på
husbonden. Denne lade ett oskrifvet ark
till rätta, framdrog bläckhornet en smula,
stod och liksom besinnade sig och ställde
sig sen framför Jeppa, med båda
händerna i byxfickorna.
»Hör du Jeppa», sade han, »tycker
du inte det är tusan, att du bära för
din tjuriga envishets skull ska’ behöfva
lämna en plats, där du varit så godt
som hela ditt lif, och där ingen på
något vis förnärmar dig, utan du får göra
och låta precis som du vill?»
»Ja, det syntes det nyss», svarade
Jeppa förbittrad. »Visst har jag gått
här på gården och trampat i så pass
lång tid, så det kan kännas tungt med
ombyte. Men hellre än jag låter
hvarken herr Brogren, som jag sett växa upp
från det han inte var längre än min arm,
eller några snoriga vaktpojkar kustenera
mig, när jag har rätt att påstå, går jag.
Jag kan ännu sköta mina göromål, fast
jag är gammal. Herr Brogren kunde
tacka mig till, för det jag tar vara på
det jag har om hand om och inte låter
någonting förfaras.»
Herr Brogrens mulna blick
klarnade, och han slog Jeppa kraftfullt på
axeln.
»Du vet, att jag sätter värde på dig,
Jeppa och jag visar dig ju också
ständigt, hur mycket jag litar på dig, men
jag vill ända, att du ska’ ha klart för
dig, att jag är husbonden. Denna
gången ska’ jag låta udda vara jämt, för
det du tjänat oss i så många år, men
för en annan hade det inte gått med
sådan uppstudsighet. För som jag sade
nyss, fast jag inte rackar ned på mitt
folk tidigt och sent, så vill jag ni ska’
veta, att jag är husbonden. Så nu kan
du gå ned och sköta ditt som vanligt.»
Herr Brogren rätade sig själfmedvetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
