Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ç2
CARL G. LAURIN
och koketterade på det möjligast riktiga sätt
med sig själf.
Äfven en skandinavisk barbar kan fatta
den rörelse, som måste ha gripit en
lon-donsk teatersalong, då den, som i denna
pjäs, fick se en flock af distinguerade
skönheter spela bridge och röka cigaretter, allt
under ett ingående samspråk om flirt och
toaletter.
Solidare näring bestod engelsmannen
William Shakespeare i sin Henrik IV,
hvilken, jag vet ej hur länge, utlofvats skola
komma på Svenska teatern.
Shakespeare-forskare anse Henrik IV vara ett af den
store skaldens allra främsta verk. Första
delen skrefs 1597, och dramat utkom
följande år på trycket under titel af »The
History of Henrie the Fovrth with the
battle at Shrewsburie, between the King
and Lörd Henry Percy, surnamed Henrie
Hotspur of the North with the humorous
conceits of Sir John Falstaffe at London».
Man har med skäl framhållit detta dramas
stora rikedom på beundransvärdt utbildade
typer: prins Henrik, Hetsporr och sist men
ej sämst Sir John Falstaff. Hans väldiga
gestalt rymmer mycket; århundradens, ja
årtusendens skämtlynne har koncentrerats
och omsmälts i honom, som kan trifvas i
lasten utan att bli obehaglig och med
oefterhärmlig själfironi säger att »dåligt
sällskap har fördärfvat mig». Denna
sympatiske lymmel har alltid frestat skådespelarna.
Njutningsmänniska med en sådans hela
rikedom och ömklighet, visar han i sina
filosofiska ord om äran helt och hållet sitt
inre väsen. »Hvem har äran? — Han som
dog i onsdags. -— Kan han känna den?
— Nej.» Herr Bæckströms framställning af
den svåra rollen hade mycket stora
förtjänster. Allt var noga genomtänkt,
afrundadt och måttfullt. Den komiska, af
Shakespeare alldeles dråpligt inlagda
scenen, då konungens moralpredikan
föregri-pes och parodieras, gjordes ganska bra
men ännu bättte den viktiga monologen
om äran. Man skulle i herr Bæckströms
Falstaff dock ha önskat ett något större
format hos detta praktsvin ur Epicurs hjord.
Den unge prins Henrik, som för en gångs
skull dementerar ordspråket: säg mig med
hvem du umgås, så skall jag säga dig hvem
du är, spelades med lif och intelligens af
herr de Wähl. I sin mångsidighet, genom
sin glans och kvickhet och ej minst genom
den på en gång optimistiska och
psykologiskt sanna teckningen af hur en slyngel
med godt hjärta och hufvud utvecklar sig
till man och hjälte är denna roli dramatisk
i högsta mening och så till vida
intressantare än Hetsporr, den obändige
Achilles-typen, om hvilken Brandes i sin intresanta,
hänförda framställning af stycket säger:
»Lehnstidens ubændiçe og voldsomme
Adels-aand, den engelske Stammes hensynslöse
og foretagende Handlekraft, Mandsnaturen
selv i dens strænge Ægthed, alle disse
uhyre dybt til Grund liggende, en hel
Tid, et helt Folk og den hele
menneske-natur bestemmende uendelige Kræfter rør
sig i denne Karakter.» Det är en
stålklang som ljuder i Hetsporrs ord, och
herr Klintberg saknade ej kraft men var
något för andfådd och pressad i rösten.
Uppsättning och regie voro ganska goda
utan att i ringaste mån i konstnärlighet
och tidsfärg gå upp mot hvad man i den
vägen får se på en
Shakespeareföreställ-ning på His Majestys Theatre i London.
Med ett alldeles sällsynt intresse har
Hjalmar Söderbergs Gertrud mottagits
i Sverige. Gertrud har mötts med en
förutfattad välvilja och med en förutfattad
förargelse, hvilka båda äro förklarliga men
mycket ovanliga i vår för att tala med
Ehrensvärd »tröga» nation. Att den store
estetikern hade orätt i den senare delen af
sin aforism, det där om hetsigheterna,
förtar intet af sanningen i uttryckets förra del.
Hjalmar Söderberg har haft tur. Då
i början af 1890-talet vår
verklighetskildring, som utom Strindberg hade så
obetydliga saker att bjuda på, under namn af
skomakarrealism angreps med en
häftighet, som kunde ha varit på sin plats mot
vårt svenska lyriska flåspatos, kom
Söderberg med sin roman Förvillelser. Den
möttes med mycket ovett. Ej blott vid
vite af afsked »renhjärtade» tidningsmän i
den konservativa pressen utan också
personer, som fingo och tordes sätta ut sina
namn, angrepo boken. Ja, t. o. m. eljest
ganska oheliga tungor vände sig mot den
lilla förträffliga, personliga
Stockholmsromanen. I en uppsats i denna tidskrift
kastade Oscar Levertin sitt tungt vägande
omdöme i andra vågskålen. Han brukade
ha den för en kritiker ganska nyttiga
kunskapen att veta, hvilka böcker som
skulle få sitt värde — sedan. Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
