Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
293
förklarade boken vara den bästa
Stockholmsskildring efter Strindberg. Söderberg har
sedan kommit med fyra böcker, — hvilka
alla väckt förtjusning och förargelse, som
böcker böra göra. Förtjusningen kom dels som
reaktion mot orättvisan vid debuten, dels
som tacksamhet mot en författare, som
kunde skrifva god svensk prosa, som kunde
och ville beskrifva oss själfva och vår stad,
som uttalade det som vissa ville man
skulle tiga med, som hade det mest
skrupulösa litterära samvete och som var snart
sagdt den enda af våra goda
verklighetsskildrare, hvilken ej trodde på trollpackor
och alkemi eller var road af de historiska
maskeradstyckena. Denna hans ensamma
ställning gaf honom i hans beundrares ögon
en sällsynthetens dyrbarhet, som kunde
leda till öfver skattning. I andra lägret
var man retad åt hans på en gång
aggressiva och nonchalanta ton och åt den
öppenhet, hvarmed han skref om sexuella
ting utan att »rysa öfver lasten». Att
man ända in på 1890-talet här i Sverige
led af ett dumt och obehagligt pryderi,
då de i människans yttre och inre lif så
viktiga sexuella sakerna vidrördes, är lika
säkert som att vi nu, tack vare både
författare och konstnärer, nästan kunna
betrakta pryderiet som en okänd sak. Kanske
ingenstädes tar man inom litteratur och
konst ömtåliga saker så naturligt som i
Sverige. Det finnes dock ett Carybdis vid
sidan af pryderiets Scylla — och det
heter moralskräck. En för långt drifven
misstro mot all sexuell afhållsamhet är
också oriktig. Det har funnits hyggliga
unga män också under antiken, tänk på
Josef, tänk på Hippolytes. — Men det är
en annan sak som kanske allra mest
skrämmer och oroar många, som läsa de
Söderbergska böckerna, och det är den
deterministiska ända, som hvilar öfver dem
alla. »Med strömmen» heter en af hans
noveller. Dessa ord kunde stå som motto
öfver det mesta han skrifvit. Hans
figurer sakna vilja, ofta i en förfärande grad.
Det är som om författaren ginge ur vägen
för alla viljekraftiga typer, som han ville
förneka deras existens. De äro inga
Hetspor-rar dessa typer, de se mycket, som
Hetsporr aldrig anade, men de ha ett
dekadans-drag i sin svaga vilja, det kan ej
förnekas. Så, föreställer jag mig, betraktades
den Söderbergska produktionen, då »Gert-
Fot. Jæger.
HERR BARKLIND SOM GREFVO DANILO I
»DEN GLADA ÄNKAN».
rud» den 13 februari uppfördes på
Dramatiska teatern och man för första gången
fick se ett drama af den författare, för
hvars hjältar det tyckes vara en
ansträngning att dra upp eller ner en gardin.
»Människorna sitt lif evigt ensamma
vandra, liksom stjärnor de gå utan att möta
hvarandra», citerar Söderberg en gång efter
den kinesiske skalden Li Tai Pe. Därom
handlar också Gertrud. Söderbergs motto
på skådespelet »Jag tror på köttets lust
och på själens obotliga ensamhet» är något
mer än en litterär pose hos författaren. Om
någon här i landet skrifver ärligt hvad han
känner så är det Söderberg. Människorna
äro ej blott ensamma, de äro olika, och
de hata ej blott dem som tänka olika utan
också dem som känna olika. Därför
angripas de Söderbergska böckerna med
sådan energi af viljemänniskorna.
Jag trodde efter läsningen af stycket,
att det skulle verka starkare på scenen än
hvad det gjorde. Men Söderbergs diskreta,
ironiska ton passar ej så bra för scenens
akustik. Och dessutom, hur väl pjesen än
är skrifven, på sina ställen har man dock
en pinsam känsla af att handlingen står
stilla. Lägger man härtill att man skulle
velat se en starkare strid hos hjältinnan,
det behöfde ju ej vara af moraliska skäl,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
