Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR 295
så finnes det ock personer, som tycka att
de Lindbergska tonfallen låta äkta, och
där gäller ingen bevisföring. Det kunde
kanske tyckas vara onödigt att så starkt
betona de Lindbergska felen, till som de
ej efterbildas af ungdomen, men en ärlig
granskning fordrar, att ej endast det som
anmälaren anser förtjänstfullt framhålles,
utan äfven att det säges ifrån, om det är
något han anser vara särskildt dåligt, äfven
om han är fullt medveten om att mot detta
hans subjektiva tycke stå subjektiva
omdömen hos andra teatergranskare. Bäst
af alla de uppträdande var fru Känning,
fru Sandell, en personlig, förträfiligt
genomförd skapelse af den lilla naivt egoistiska
gamla frun, i hvilkens mun författaren lagt
några ovanligt träffande repliker. Mot
regien kunna allvarliga anmärkningar göras.
Den viktiga dekorationen parkanläggningen
var bra målad, men förgrunden var
försummad. Scenen på Hotel Royal
skadades genom den felaktigt anbragta musiken.
Den får naturligtvis ej helt abrupt komma
med ett par takter ur Pajazzo. Den borde
svagt ha hörts förut och vid öppnandet af
en dorr få brusa fram de takter, som
författaren önskat i sin scenanvisning. Mig
förefaller det litet tvifvelaktigt att låta
stämningen förhöjas af någon känd melodi, men
en så ömtålig sak får ej rent af förstöras
af regien. Väl vore, om detta skådespel
efterföljdes af ett annat, som ännu i högre
grad finge det dramatiska lif scenen fordrar.
Hjalmar Söderberg har skrifvit några
af de böcker jag läst med det största
intresset. En bok som »Martin Birks
ungdom» berättar kristallklart om de
stämningar, som man känner sig förlora
med åldern, men hvilka man med
djupaste tacksamhet mot författaren här ser
förevigade. Ingen har skildrat barnets
känsla af tid och rum som Söderberg.
Hur njuter man ej af hans knappa form
bland allt det oläsbara pladder, som fyller
de flesta af våra »litterära» böcker. Kunde
»Gertrud», vid sidan af det intresse den
väckt genom sina skarpa ord och tankar,
förmå dem som förut ej läst de
Söderbergska böckerna att i dem lara känna
vår främste prosastilist, som med en
Mau-passants korthet och säkerhet kan berätta
om vår kropps sensationer och vår själs
lönligaste tankar, som har de stora
författarnas hemlighet att märka hvarje sats,
Fot. Jæg-er.
FRU SANDELL SOM PROFESSORSKAN
KÄNNING I GERTRUD.
hvarje ord med sitt eget väsen, då har
Gertrud gjort en mycket stor insats i vårt
litterära lif.
På Svenska teatern fick man återse
den utmärkta norska skådespelerskan fru
Johanne Dybwad, hvilken ej minst här i
landet har mötts med en uppriktig beundran.
Kameliadamen har i Stockholm på
senaste tiden spelats af fru Nansen, Duse,
fru Änna Larsen och nu af fru Dybwad, och
af dessa förefaller mig fru Nansen taga
priset ur alla synpunkter. Hon var på en
gång mänsklig och grande cocotte.
Hennes täcka landsmaninna var för
miniatyr-artad, Duse visade ett halft dussin
morgonkappor och sade tre a fyra repliker,
men var förträfflig i rollen på 1880- och
9o-talen. Fru Dybwad lär också ha varit
bättre än nu. Hennes nigningar för
Armands far verkade onaturliga och
utspekulerade, men så hade hon i stället i sista
akten några ställen af högsta värde,
replikerna då hon steg upp ur sängen och
försökte gå samt mötet med Armand. Nanine,
fröken von Schantz, verkade behaglig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
