Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2ç6 CARL G. LAURIN
naturlig, tog sin lilla biroll på allvar och
hade en mycket sympatisk röst. Medförde
gästspelet att man än en gång tvangs att
åhöra det utspelta bravourstycket, så hade
det också det goda med sig att
Dockhemmet spelades några gånger. Frånsedt alla
andra förtjänster, hur snillrikt byggdt är ej
detta mästerverk! Hur snillrikt är ej episoden
Krogstad-fru Linde inflätad, belysande
problemet ur andra synpunkter, förklarande och
pådrifvande handlingen och slutande med
några ackord af hopp och tröst. Fru
Dyb-wads Nora är nästan lika genial som
hennes Hilde Wangel, och hon kan ju ej
hjälpa, att den hoppressning scenen fordrar
gör att hennes omvändelse ej verkar fullt
möjlig. Detta är författarens sak. Säkert
är att hennes lekfullhet och sympatiska
lättsinne såväl som hennes förtviflan och
ensamhetskänsla gjordes fullkomligt
öfvertygande. Det berättas, att Ibsen till en
dam, som berömde Noras beslut att lämna
hemmet, yttrat: »Ja, jeg synes nu ikke at Nora
havde saa ganske ret hun heller!» Den har
orätt, men den har också orätt, är ett ord
som bör betänkas. Hon gick emellertid,
det är säkert. Kom hon igen? Kanske
om en dag, kanske om ett år. Man
förebrår Ibsen att han icke vet det. Han har
visat hur det gick till den hemska aftonen
hos herrskapet Helmer, och det så
gripande, så träffande för allas vår egoism,
med så djupa och okonventionella
afslöjan-den om hvad som menas med skuld och
upprättelse, att vi fortfarande ha alla skäl
till belåtenhet med senare tiders störste
dramatiske författare.
Det är sannerligen ej ofta det händt
att två svenska skådespel med blott en
månads mellanrum gått öfver scenen och
väckt ett sådant intresse som »Gertrude
och Johan Ulf stjerna.
Det finnes många olika sorters succés,
men den framgång, som Tor Hedberg
vann med sin sista pjäs bör varit af den
art, att den kinkige författaren själf borde
ha blifvit belåten. Det väl byggda,
kraftigt verkande skådespelet är fullt originellt,
fritt från förkonstling och tycktes gripa
både les simples och les malins. Stycket
är bräddfyllt med handling. Ämnet —
tyrannmordet — är här förlagdt till en f.
d. svensk provins och väcker således
tanken på det Bobrikoffska mordet, med
hvilket det, utom tiden och orten, ej såvidt
jag känner har någon likhet. Redan
inledningen med det borgerliga hemmets
stilla gnatande och grälande är förträfflig.
Komik och tragik äro i detta skådespel på
det mest konstnärliga sätt blandade.
Skådespelet har en rikedom af repliker, som
förefalla friska och nypräglade. Författarens
stora kännedom om scenens fordringar har
ej ett ögonblick låtit honom falla in i
schablon men har betydligt skärpt den
dramatiska verkan och intensiteten. En så
alltigenom på en gång verklig och förtjusande
typ för den alldeles unga flickan finnes ej
förut i svensk dramatik, det skulle då vara
hjältinnan i Tor Hedbergs »Amor och
Hymen». Rättvisan fordrar väl att skrifva en
del af verkan på fru Bosses förtjänstkonto,
ty hon har i mitt tycke aldrig gjort något
så omedelbart gripande. Allt var
fulländadt, utseende, röst och spel. Intensiteten
och trovärdigheten af hennes känsloutbrott
voro af den största verkan, och det är
mycket sällan man får njuta af att kunna
beundra så oblandadt, som när hon i denna
pjäs visade kärlekens kraftstegrande och
omskapande förmåga. Hur hänförande föll
ej hennes replik på Ulfstjernas fråga: »Hur
gammal är du?» — »Aderton år», sagdt
med något af ödmjukhet och stolthet,
aderton år med allt det innebär af ansvar och
nya lyckomöjligheter. Den andra
damrollen, fru Adelaide Ulfstjerna — fru Fahlman
— var både utmärkt skrifven och väl
spelad. En figur med godhjärtenhet och
sinnlighet sammanväfda, lefvande utan aning
om hvad som föregick vid hennes sida.
Fru Fahlmans förtjänster och svagheter som
skådespelerska verkade här till en utmärkt
totalbild. Hon förefaller eljest att liksom
lyssna till sitt onekligen mycket vackra
organ. I denna pjes blef detta betecknande
för skådespelerskan fru Adelaide. Det
var något mycket sympativäckande i fru
Fahlmans framställning af rollen. Figuren
fick något frikostigt och bredt, som de
kvinnor ej sällan få, som ej äro så
oerhördt dygdiga.
Genom att gifva sitt skådespel namnet
Johan Ulfstjerna har författaren visat,
hvilken han själf anser vara styckets
hufvud-person. Det »väsentliga» för Johan
Ulfstjerna ligger i diktens värld, för hans son
Helge ligger det i den yttre verklighetens.
De lefde ensamma bredvid hvarandra, till
dess fadern upptäcker, att han i sonen har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
