Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 CARL G. LAURIN
med sitt långdragna ’aaah’, som verkar så
lustigt på främlingar — allt var så
lo-kaltypiskt som möjligt. Suzanne Després
spelade Thérese mycket tillfredsställande.
Hennes röst, som har litet af fransk
underklass med sitt sträfva nasalljud, bidrog
ytterligare att ge färg åt denna apatiska typ,
som i kärleken söker bot för sin leda och
tomhet och sedan glider in i brottet.
Kärleksscenerna voro af stor verkan.
Febertörstiga grepo de två efter hvarandra, de
kände sig som fördömda och ryste själfva
öfver den storm, som rasade i deras inre.
Både mannen och älskaren voro goda
typer, särskildt den senare med sitt fåniga
skratt och sin eviga oro, sitt eviga
promenerande under samvetskvalen.
Phedre är den franska klassiska
favorit-pjesen, och det undrar man icke på, ty
sällan har väl ädelhet och passion ingått
en så intim förening som i detta skådespel
fullt af klassisk formskönhet men utan
pseu-doklassisk kyla. Hur skulle ett sådant
skådespel rätteligen uppsättas? Vissa finsmakare
skulle kanske önska en Phedre i styfkjol
•och en Hippolytes i allongeperuk och värja,
d. v. s. en uppsättning sådan Racine själf
tänkt sig som den enda naturliga, men skulle
det ej eljest kunna vara intressant att få se
dräkter och dekorationer i Mykene- och
Knossoskulturens stil? En bronsålder med
vansinnig lyx; en dekadansperiod före
doriska folkvandringen med ett orientaliskt
och perverst drag, med en Phedre i
dekolleterad, åtsittande, volangprydd
klädning sådan som de Evanska gräfningarna
på Kreta uppvisat modet vara på den tid,
då Phédres allt för älskvärde broder
Minotau-rus tyckte så mycket om unga damer, att
han helt enkelt åt upp dem. Nu var
uppsättningen litet för banal och ojämn, och
det senare gäller äfven om spelet, såvida
Suzanne Després undantages. Ansiktet var
imponerande och bar prägeln af en kraftig
sinnlighet; den höga furstinnan lydde ej
endast Venus’ maktspråk utan också sitt eget
väsens Iag. Tretusen år före Gertrud
skyllde Phedre och med ett visst fog på ödet.
De medspelande voro i denna pjäs
tämligen olämpliga. Förmodligen voro de ej
vana att spela klassisk tragedi. Den kyske
ynglingen Hippolytes’ röda labbar tycktes
genera honom nästan mer än styfmoderns
kärleksförklaringar. Äfven Theseus hade
man tänkt sig mera imponerande. Han
var dock en halfgud! Förmodligen
önskade Madame Després sista aftonen öfvertyga
om sin mångsidighet, då hon efter »Phedre»
uppträdde som den femtonårige slyngeln
Poil de Carotte i Jules Renards lilla
enaktare. Vid läsningen af Jules Renards
bland franskt litterärt folk mycket
uppskattade små historier om Poil de Carotte,
tjufpojken med sin morotsfärgade lugg, kunde
jag ej tänka mig att den skulle kunna
dramatiseras. Det blef emellertid en verklig
njutning att se den lilla franska interiören,
så kemiskt ren från banalitet och
sentimentalitet och så lustig, fast den berörde ett
område där äfven den lastbaraste och
iskallaste fransman brukar låta bli att skämta,
förhållandet mellan mor och barn. Om
man än en gång skulle våga sig på det
så frestande men särdeles dubiösa
folkpsykologiska generaliserandet, kunde man säga
att kanske ingenstädes känslan mellan
föräldrar och barn är starkare än i Frankrike.
Att ens i en roman förutsätta ovilja
mellan föräldrar och barn stöter som sagdt den
mest förhärdade fransman. Men Suzanne
Després visar sig i denna lilla pjäs vara
en mycket framstående konstnärinna och
skapar en fullt lefvande och originell typ
af den lille ensamme, på en gång skygge
och fräcke, skarpsynte och ömhetshungrande
gossen. Scenen då han och fadern — M.
Lugne Poé — upptäcka att de ha samma
känslor af motvilja mot mamman och
makan hör till något af det mest sammansatta
i känslobikt jag sett och hört från scenen.
Det var rörande, hjärtlöst, skrattretande och
hemskt, allt på en gång.
Doktor Karl Mantzius har äfven i år
gladt oss med ett gästspel. Det är nästan
alltid roligt att få se prof på den danska
skådespelarkonsten, och jag förstår ej den
öfverdrifna ängslan, som vill hindra dylika
gästspel på den blifvande nationalscenen.
Vårt afskilda läge gör det till en plikt för
oss att söka få hit öfver enskilda goda
skådespelare från grannlanden i väster eller
söder, om också det ännu bättre, gästspel
af samspelta danska eller utländska trupper,
är att betydligt föredraga. Allra bäst för
oss blir naturligtvis en af uteslutande goda
svenska krafter sammansatt trupp, men detta
motarbetas genom våra allt för talrika teatrar.
På senaste tiden har man kommit med
förslag till Strindbergsteater och till och
med Shakespearesteater. Något, som Lon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
