Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR 299
don med sina sju miljoner ej har publik
till, skulle Stockholm få! I Köpenhamn äro
teatrarna färre men bättre än hos oss. D:r
Mantzius är en god representant för den
högtstående danska skådespelarekåren.
Redan namnet väcker tanken på det i bästa
mening traditionella i dansk
skådespelarekonst, och titeln är förvärfvad bland annat
genom grundliga studier i
skådespelarekonstens historia. För dem, som önska en
djupare inblick i den sceniska konstens
ställning under århundradena, kan något mer
roande och instruktivt knappast tänkas än
d:r Mantzius’ på en gång klara, grundliga
och saftiga framställning i »Skuespilkunstens
Historie», ett ämne som bör vara af det
högsta intresse för alla bildade
teaterbesökare.
Då skådespelet Kung Lear utkom i
bokform lydde dess titel: William
Shakespeares sanna krönika och historia om Kung
Lear och hans tre döttrars lif och död.
Tillika med Earl of Glosters son och
arfvinge Edgars olyckliga lif och hans
tungsinta, påhittade infall som Tokiga Tom.
Som det spelades för hans kungliga
majestät i Whitehall på St. Stephens afton i
julhelgen. Af Hans Majestäts tjänare, som
vanligen spela på »Globe» på Bankside.
1608.
Jag undrar, om den nya eventuella
Shake-spearesteatern skall ordnas som de gamla
Londonska skådebanorna, där man först på
björngården fick det omtyckta skådespelet af
en bunden bländad björn piskad »utan
någon barmhärtighet» af fem, sex män och
sedan på den bredvid liggande
Globeteatern fick se gamle Kung Lear vansinnig
af smärta under de sinas gisselhugg. Inga
dekorationer funnos, men toalettlyxen var
mångdubbelt dyrbarare än på vår tids
teatrar. Cordelia spelades af någon sminkad
yngling med ljuft kvinnligt väsen, hvilkens
högförnäma gynnare, sittande på själfva
scenen, rökte de kritpipor, som den bakom
deras stol stående betjänten stoppade åt
dem. Dramat själft och därefter spelet blir
ju alltid hufvudsaken, men konstnärligt
stiltrogna dekorationer äro ej att förakta, och
det torde väl alltid bli en mer eller mindre
tillgjord litterär pose att vilja föra
utvecklingen tillbaka i teatertekniskt afseende.
Eftersom jag i min föregående artikel
talade om Dramatiska teaterns uppförande af
Kung Lear inskränker jag mig att här en-
FRU BOSSE SOM INDRAS DOTTER I
»ETT DRÖMSPEL».
däst säga några ord om Mantzius’
utförande af rollen.
Danskan är nu en gång icke något
tragedispråk, och det märktes tydligt nog.
Men Mantzius’ Lear är välgörande fri från
onatur och falsk patos. Rollen var
utformad med kunskap och flit, och det är
sannerligen inga öfverflödiga egenskaper äfven
hos de mest lysande genier. Det hela var
en mycket god prestation, där de för
åskådarna så tröttande vansinnighetsscenerna
fingo behörig omväxling och där slutscenen
blef af en ohygglig skakande verkan med
de liksom tutade skriken. Det är ej så
mycket att skryta med att man spelar
olikartade roller, men då de spelas med den
säkra utformning och den gedigenhet, som
d:r Mantzius besitter, då vittnar det om en
smidighet, som är förtjänt af högt beröm.
Det stora svenska geniet, rikt,
fragmentariskt, oharmoniskt, har fått sitt Drömspel
uppfört på Svenska teatern. Jakob
brottades med Jehova vid Penniel, Strindberg
grälade med honom på Furusund och äf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
