Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 CARL G. LAURIN
ven annorstädes. I Drömspelet, där han
valt drömmens förvirrade form för att
framställa sina känslor, är han mera resignerad
än annars, och den patologiskt intressanta
logik, som ej ens i drömmen lämnar
honom, blir riktigare för oss andra, som i
sömnen gärna gå in på att två gånger två
icke gör fyra, men som i våra
resonnemang om dagarna gärna vilja hålla på
denna sats, hvilken den store författaren
alltid har så svårt att böja sig för.
Intrycket af de hastigt växlande bilderna blef
drömlikt, men slutet verkade för
långdraget. Emellertid är detta drömspel så
tanke-och känsloväckande, att man får vara
tacksam mot herr Ranft, som vågat sig på att
uppföra det konstiga skådespelet med det
lösa sammanhanget.
»Den syge ser meget som den sunde
icke aner», säger Garborg. Huruvida denne
»syge» sedan har objektivt rätt, då han
kallar urets tickande för ett infernaliskt
oväsen, eller bleknar af ilska, då ett ljus
sitter snedt i staken, det är en annan fråga.
För vissa tar sig lifvet oftast ut som en
smärtsam ond dröm. Vi ha väl alla någon
gång denna känsla. Därför har
Drömspelet något att säga oss alla.
En både hemsk och rolig punkt var
det ögonblick, då läraren fasade för sitt
eviga upprepande af saker, som han dels
kan ända till leda, dels känner sig fatta
allt för ytligt. Det som Faust uttryckte i
orden: »Dass ich nicht mehr mit saurem
Schweiss zu sägen brauche was ich nicht
weiss.» Jag vet, att en oblidkelig nemesis
förföljer gamla stränga matematiklärare,
hvilka i drömmen ännu tycka sig stå med
en kritbit i handen framför svarta taflan.
Deras lärare på 1850-talet blickar med
hånfull stränghet på de olyckliga. — Äfven
den i snölandskapet pianospelande fröken
tycker man sig minnas från drömmen.
Allra hemskast var det nästan att se
mannen »som väntade på fröken Victoria», där
lifvets oändliga serie af missräkningar fick
en stark relief, ytterligare framhäfd genom
affischkarlen, som nu fått sin »sänkhåf
och sin grönmålade sump», hvilka han så
länge önskat sig och längtat efter, och
som krymte i hop till så litet, när han en
gång hade dem. Ett genidrag var scenen
med arbetarna vid Rivieran, ehuru
dekorationen borde ha varit mycket bättre och
mer paradisisk. Liksom de nöjeslokaler,
där eleganta kokotter äta och dricka till
musik af rödfrackade zigenare, vissa
ögonblick ge den tänkande åskådaren en känsla
af bottenlös melankoli, af lifvets nästan
löjliga intighet, så vämjes man ibland, i
Monaco till exempel, åt det hela. Det
förefaller så meningslöst med dessa små
pladdrande iskalla engelska och franska
damer, som i sina frasande kjolar i
blank-skinsskor trippa omkring på terrasserna.
Hafvet har en kväljande blå färg, Casinot
ser ut som en bonbonniére, bergens och
hela naturens väldiga mått gör blott det
hela vansinnigare, hårdhet läses på de
flestas ansikten: de se bleka och elaka
ut i glansen af det myckna guldet.
Också det lägre folket där får ett obehagligt
drag af pack. Fräckt pockande blir man
tilltalad nerifrån. Allt beror väl på en
förklarlig växelverkan. Men det är ej så
öfverallt, och om man också ej behöfver
se »andra sidan» i en mardröm, så är det
dock godt att veta, att om det äfven
luktar illa på en bakgård, så har man frisk
luft i skogen. Det är icke sant som
Garborg sade och som Strindberg tyckes
instämma i, att »all/ stinker». Under de
genuesiska palatsens terrasser båda nakna
ungar i hafvet, svartögda kvinnor och män
kyssas och skratta, och där uppe under
palmerna och mellan marmorstatyerna
gläder man sig också åt lifvet och skönheten.
Indras dotter, fru Bosse, tyckte inte om
kål och däri hade hon orätt — tänk på
kåldolmar —, men hon var i öfrigt
förtjusande, kanske dock ibland, om man skall
vara fullt rättvis, litet för välvis i rösten.
De öfrigas spel var i hufvudsak godt,
hvilket äfven gäller om regien, och man
minnes gärna detta Drömspel, så
karaktäristiskt för sin författare, hvilken man väl
får resigneradt taga sådan han är, liksom
han själf i detta skådespel till slut gör med
Lifvet och dess Upphofsman, förbehållande
oss dock, liksom han, rätten att, då anden
faller på oss, åter en gång på nytt börja
grälet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
