Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Artur Hazelius. Några minnesord. Af Viktor Almqvist. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3o6
VIKTOR ALMQUIST
GENERAL J. A. HAZELIUS.
Ett lätt sinne, ett äfventyrslynne, som
vågar allt för att vinna, är ett
grunddrag i vår karaktär. Men verkligt svensk
är blott den, som härmed förenar
allvarlig eftertanke och ihärdig kraft; och
mest universellt svensk är den, som i
sig fullast sammanfattar det svenska
landskapets motsättningar.
Så gjorde många, som kallas våra
store män; och så gjorde äfven Artur
Hazelius.
Han var ej norrländing eller skåning,
icke kustbo eller bergsman, han hörde
ej staden, ej landsbygden till. Han var
helt svensk, han var ett med hela sitt
land.
Energisk i alldeles ovanlig grad,
envist fasthållande vid den åsikt han
genom moget öfvervägande vunnit, aldrig
vikande för svårigheter, var han skapad
till ledare af stora och djärfva företag.
Hans orädda tilltagsenhet, som icke först
samlade medlen och sedan började
utförandet af en storslagen plan, utan
genast grep verket an, bar onekligen
inom sig ett visst drag af äfventyrslynne,
som en och annan kunde vara hågad att
benämna lättsinne. Men han kände sin
kraft, och med en orubblig tro på
framgången af hvarje ädelt och fosterländskt
verk förstod han att därför öfverallt
vinna anhängare och medhjälpare, som
tryggade segern. Stolt och ärelysten, ej
för egen del, men för det arbetes
räkning, som han påtagit sig, var han snar
till vrede, om detta arbete klandrades,
men ringaktande gent emot personliga
utmärkelser. Han slöt sig för den skull
gärna inom sig själf, blef tystlåten och
inbunden för att ej röna motsägelser, då
sådana voro att vänta. Andra stunder,
då han var fri från omsorger eller då
han därmed kunde verka för sin sak,
var han öppenhjärtig och vältalig, nästan
omotståndlig i sin entusiasm. Hans
välljudande djupa stämma kunde genom
blotta tonfallet beveka och omvända.
Men rönte han mothugg, började hans
öga att klippa, såsom jaktfalken med
sina vingar, när den reder sig till strid.
De hårdt slutna läpparna skälfde; och
där han stod undersätsig och fast, med
det grofva vågiga håret uppstruket från
den höga, något sluttande pannan, var
han en lefvande bild af viljan och
beslutsamheten. Urladdade sig molnet,
sken solen snart därigenom, den
glödande öfvertygelsen värmde orden; och
den, som icke böjde sig för dem, gick
ur vägen med beundran.
Oftast visade han dock lika mycket
lugn som bestämdhet. En därmed
förenad hjärtevinnande, nästan faderlig
vänlighet utmärkte hans förhållande till
underlydande. Och det föll ingen af dessa
in att kritisera eller försumma hans
uttryckta önskan. Den var såsom lagen.
Alla gingo upp i hans verk och
smittades af hans hänförelse.
Han vann människor. När han som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
