Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Artur Hazelius. Några minnesord. Af Viktor Almqvist. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3io
VIKTOR ALMQUIST
på våren 1874, och kort därefter gick
hans moder bort.
»Hon var som ängens sädesärla,
som kvittrar kring sitt gröna hus —»
så sjöng om henne Frithiof Grafström,
hennes äldre broder.
»När åt sin vän sin tro. hon gifvit,
hur in hon i hans lif sig drog!
Sitt namn hon i hans verk inskrifvit,
sin hälft hon af hans mödor tog.»
För att glömma saknadens smärta
’och fylla tomheten kastade Artur
Hazelius sig med hela kraften af sin
sammanträngda energi om möjligt än mera
odeladt öfver arbetet för museets
utveckling. Han drog sig tillbaka från allt
annat, unnade sig aldrig någon ledighet,
köpte och tiggde, envisades och släppte
icke sitt tag. Först i dessa dagar, när
allt hvad han från rikets skilda delar
och grannländernas bygder under dessa
år insamlat blifvit till fullo kändt, först
nu är detta arbetes omfattning rätt
uppenbar. Det är icke det i
penningevärde dyrbara, icke konstindustriens
mästerverk han hufvudsakligen
tillvaratagit. Det är kanske mest hvardagliga,
oansenliga föremål från fordom, sådant
som aktas ringa och därför i vanvård
förstöres men som intimast förenar oss
med tider, som varit. Det är ej lyxen
hos några få rika, det är enkelheten,
kanske armodet hos de många, som ger
den sannaste bilden af folkets lif.
Spe fick han ofta lida för sina många
»selpinnar». Han ansågs vurmig och
utan urskiljning. Men obekymrad härom
insamlade han sina mångfaldiga
varianter af samma slag, väl vetande, att just
mångfalden gaf samlingen värde såsom
underlag för vetenskaplig bearbetning.
Äfven gåfvor, som kunnat undvaras,
mottog han tacksamt; de voro, om ej
annat, bevis på intresse. leke blott hans
talrika gamla vänner från ungdomstiden,
utan äfven mången nyförvärfvad vän
bland småfolket ute i de skilda bygderna,
voro hans trogna skaffare. De voro
stolta att känna sig som doktorns
gynnare, och han var å sin sida stolt
öfver dem.
År 1878 blef för Artur Hazelius ett
betydelsefullt år. På Parisutställningen
fick han i Trocaderopalatsets ena flygel
för världen visa sina samlingar, sina
interiörer och friluftsbilder från norden i
sommarprakt och snö. Hvad då var
nytt, har sedermera allmänt af andra
efterföljts. I mängd strömmade
skåde-lystna skaror till för att under de
ljus-hårade kullornas uppsikt njuta af de
måleriska taflorna. Hazelius var icke sen
att i hemlandet draga nytta af det
uppseende, den skandinavisk-etnografiska
samlingen sålunda i utlandet vunnit. Han
fann en möjlighet att spänna sina
drömmars vingar allt högre. Redan år 1876
hade penningeinsamlingar begynts för
åstadkommande af en egen byggnad för
museets inrymmande. Nu vaknade
tanken att skapa bilder af land och folk ej
blott inom den trånga ram, en byggnads
murar utgjorde; nej lefvande verkligt
skulle allt stå i Guds fria natur.
Besökaren skulle se lifvet lefvas på de skilda
bygdernas vis i verkliga hem, sådana
de stått i sina vanliga omgifningar.
Bohag och redskap skulle finnas på sina
gamla platser i stugan och lidret.
Kreaturen skulle beta inom hägnaden och
helgmålsklockan ringa. Ungdomen skulle
samlas till danslekarna vid
byspelman-nens fiol eller för att lyssna till de gamla
sägnerna, berättade alldeles så som de
ljudit från folkets läppar sedan
hundraden af år.
Inseende svårigheten för en ensam
man att uppbära den vidt omfattande
tanken och att möta de stora
ekonomiska krafven erbjöd Hazelius år 1879
sitt museum, »Nordiska Museet» såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
